Göteborgsposten – 7 september 1864, sida 3

gelska kanalflottan. Fran Uilandet. Den antydda oenigheten mellan de båda tyska stormakterna har upplöst sig i en nebulosa. Förhållandet emellan dem är tvertom hjertligare än någonsin. Under en lång tid har tullfrågan varit ett stående tema för diskussionerna i Tyskland. Densamma har af såväl Preussen som Österrike begagnats i flera år som ett medium för ernåendet af vissa politiska afsigter. Behofvet af en omfattandel tullreform gjorde sig alltmera känbart inom det stora tyska fäderneslandet, hvilket, såsom hysande inom sig ett töreträdesvis stort handelselement, ej kunde förbli främmande för den stora rörelse, som äfven i detta hänseende gripit vår tid, för att nedrifva skrankorna mellan folken och befrämja den materiela samfärdseln dem emellan. I Preussen, der handelselementet i flera afseenden dominerat, uppfattade man först det vigtiga i en förändring härutinnan, isynnerhet som den ej kunde direkte göra något ingrepp i det politiska styrelsesystemet. Frankrike hade inslagit en liberal handelspolitik och dess med flera länder afslutade särskilda handelsfördrag hade redan visat goda resultater. Preussen grep derföre verket an ooh afslöt med Frankrike ett fördrag på handelsfrihetens basis, för att träda i kratt efter ett visst antal år, och med löfte att söka med sig draga hela den tyska Zollverein. Flera af småstaterna ha ock anslutit sig till Preussen i detta fall och godkännt de af detta accepterade handelsprinciper, bland andra äfven Sachsen. Men i Osterrike har handelsskråmessigheten städse varit ötvervägande och de liberala principernas införande har derföre mött en stor opposition. Dels för att ej stöta sig mot det mäktiga monopolpartiet inom landet och dels för att möjligen bilda en politisk motvigt mot Preussen, bekände sig Österrike öppet till den skråmessiga handelsordningen och sökte att vid den qvarhålla så många förbundsstater som möjligt. Den i Europa allmänna revolutionära ställningen, som måste mest och främst hota Österrike, tvang dock detta att åter närma sig Preussen och Ryssland, från hvilka det alltsedan Krimkriget tenderat att aflägsna sig. Österrike tvangs med black fast vid Preussen och hvilka garantier det åt sig utverkat för sin anslutning till den öppet reaktionära herrskarepolitiken, känner man ännu icke, ehuru de väl med tiden skola komma i dagen. Hvad man än må säga om Bismarck, är han dock ett geni i att begagna sig af dagens konjunkturer och vända sig dem till nytta så mycket som görligt är. Han visste att frihandelspolitiken är i sjelfva Tyskland, hvars folk är så teoretiserande, sedd med goda ögon af den stora majoriteten. Att arbeta för enighet inom det stora fäderneslandet till förmån för denna handelsfrihet, skulle således vara ett tacknämligt verk och kunna atplåna mången inkonstitutionel synd. —jGenom mångfaldiga band sästadt vid Preussen, måste Österrike bli lättare att böja nu, än någonsin förut, isynnerhet som det lär vara äfven Rysslands afsigt, att. ansluta sig till frihandelssystemet. Begagnande sig af denna gynsamma omständighet, har derföre Bismarck smidt, medan jernet varit varmt, och sökt i sin tur draga Österrike in i den krets af tyska stater, som antagit det preussiskt-franska handelsfördraget till basis för en allmännare tysk tullreform. Det lider numera ej något tvifvel, att han härutinnan verkligen lyckats, ehuru Österrike med vanlig försigtighet velat skjuta ifrån sig den direkta skulden till denna omsadling och ställa sig bakom de i handelsfrågan konservativa mellanstaterna, förnämligast Bayern och Wärtemberg, och lofvat, att om Preussen kan förmå dem att öfvergå, skall ej heller Österrike vägra sitt understöd. Österrikiska regeringeu har dessutom af äfven ett annat skäl ledts härtill, neml. det att frihandelsprinciperna börjat bli alltmera populära inom de under dess spira lydande länderna, hvilket kan synas af den allt högre oppositionen mot monopolerna och privilegierna. Sammanträdet mellan såväl konungarne af Preussen och Bayern som deras premierministrar har hufvudsakligen haft detta ärendes genomdrifvande till mål, och pållitliga underrättelser gifva vid handen, att