Göteborgsposten – 6 september 1864, sida 1

Judith förklarade, hvarför så få kläder hade blifvit skickade och hvarför dessa kommit först i sista ögonblicket. UIelsningen från Jane innebar — ehuru den framställdes på det minst sårande sätt — att Laura för det närvarande ej skulle våga att närma sig sina anhöriga på något sätt. Laura knyckte stolt på nacken. — Kommer det förbudet från min syster sjelf? — Det tror jag inte miss Lau — mylady. Hon kan inte sätta sig emot earlens vilja. — Det vet jag, att hon icke vill göra, anmärkte Laura spotskt. Nåväl, Judith, säg lady Jane, att det är blott hvad jag väntat, men att jag hoppas, att de skola ta sitt förnuft till fånga framdeles. — Och den lilla flickan hviskade till mig, när jag gick, att jag skulle helsa er så hjertligt från henne. — Det söta barnet! utropade Laura. Hon är värd tio gånger så mycket som den kalla Jane. Mr Carlton kom in, när Judith gick. Laura talade med honom om den förändring, som inträffat, men efter samtalets slut, hade hon ej fått veta huruvida han vetat af lord Oakburns död före deras flykt. Han fästade hennes uppmärksamhet på tåbordet, som såg ganska inbjudande ut med de smakfulla tillbehör, hvarmed Hannah försett det. — Ja, om en liten stund, sade hon, men jag vill först ta af mig mina resplagg, sade hon. Du får vara god och visa mig omkring i huset, Lewis, tillade hon skrattande,