Göteborgsposten – 6 september 1864, sida 1

vell; Lyckans gäfvor; Redovisning; Charader; Gåtor; Rebus; Uttydning; samt Breflåda. Fidrelandet slutar en sammanfattad redogörelse för det politiska riksrådsutskottets betänkande ang. alliansförhandlingarne mellan Sverige och Danmark med dessa ord: Det är H. Mt. konung Carl sjelf, som velat Förbundet och under sin sammankomst med konung Fredrik VII på Skodsborg i juli förl. år med denne öfverenskommit om grundvalen derför och för såväl sin härvarande gesandt som konseljpresidenten Hall tillkännagitvit sin afsigt. Det är osäkert, om densamma förut varit bekant för hans egna miristrar; men det är, om man drager sig till minnes samtida underrättelser från Stockholm, likväl högst sannolikt, att åtminstone Sveriges och Norges utrikesminister, grefve Manderström, varit invigd i sin konungs plan och gillat den. Det är deremot äfven klart, att planen etter konungens återkomst till Stockholm stött på motstånd inom sjelfva statsrådet, och att detta motstånd funnit understöd hos stämningen inom Sveriges tongifvande kretsar. Konungen stod likväl fast och genomdref, att norska regeringens betänkande blef i öfverensstämmelse med Norges grundlag inhemtadt. Detta betänkande ingick sist i oktober eller först i november och nu skulle man således skrida till utförande af fördraget. Då inträffade konung Fredrik VII:s oväntade död, och vare sig att det nu blott var nedslagenhet öfver den kongl. vännens förlust, eller mindre tillgifvenhet för hans efterföljare, eller om förutsättningar, under hvilka konung Carl tänkt sig alliansen afslutad, derigenom gått om intet — nog af, det synes icke vara de förandrade förhållandena, såsom grefve M. påstått, utan just konung Fredriks död, möjligen i förening med franskt inflytande, som inverkat omstämmande på konungens sinne och förlamande på hans vilja, så att han kort derefter gifvit vika för motståndet i och utom statsrådet, hvilket dessutom torde hafva tillväxt i styrka, ju mera hotande Danmarks ställning visade sig och ju mera faran för att indragas i ett krig derigenom ökades. Man kan ej annat än vara ense med Folkethingsutskottet deri, att grefve Manderström befinner sig i stor villtarelse, då han tror sig hatva gagnat Danmark, genom att inlåta sig på alliansförhandlingen, utan att denna ledde till något. Tvärtom: tron på SverigeNorges erkännande af deras solidaritet med oss har stärkt Danmark till motstånd mot de tyska fordringarne, till att upptaga kampen och knyta vårt försvar vid Dannevirke?. Dom. Angående gästgifvaren Lars Eriksson i Täng, som varit häktad och tilltalad för anställd mordbrand hos landtbrukaren Bagge på ROO i Westergötland, och som så väl af Kållands häradsrätt som Göta hofrätt i brist af bevisning blifvit ställd på framtiden, har nu genom K. M:ts slutliga utslag af den 24 sistl. Augusti den åndring i domen blifvit gjord, att Lars Eriksson skalli allmänt häkte uti enskildt rum förvaras och skall han af sin själasörjare Hitigt öfvervakas och tillhållas till bekännelse. Rykte. Från Kalmar skrifves: Det förljudes, att H. M. konungen kommer att d. 18 Sept. deltaga i ett jagtparti på Öland och äfven besöka Kalmar. Vi kunna ej garantera ryktets tillförlitlighet. Folkbeväpningen. K. M:t har den 24 sistl. månad, uppå gjorda ansökningar, entledigat generalmajoren m. m. grefve C. M. Björnstjerna från öfverbefälhafvarebefattningen vid Malmö friv. skarpskytteförening, och kapt. vid Wermlands fältjägare-reg. G. T. Adelsköld från ötverbefälhafvarebetattningen vid Jösse härads sriv. skarpekytteförening. — Samma