Göteborgsposten – 3 september 1864, sida 2

Värt lof? Vårt? — åna! det är qvinnans, begrep sextetten genast, och bums hördes i den stilla qvällen den välbekanta melodien till Qvinnans lof. Härom är nu intet vidare att säga, än att texten till den vackra sången sSjung qvinnans lof! eventualiter kan förändras till — Blås vårt lof!s En dubbel öfversättning. En yngre fransk författare, mr Reveil, uppehöll sig nyligen i London och läste der en engelsk roman, hvilken han fann så intressant, att han beslutade öfversätta den på sitt modersmål. Boken bar på titelbladet den sedvanliga anmärkningen att öfversättningen vore förbehallen utgifvaren, och han vände sig derföre till denne för att Jå öfversätta boken på franska. Då han förskaffat sig tillåtelsen skred han till verket och hade snart arbetet färdigt. Han erbjöd dereiter boken till den bekante pariserförläggaren Dentu; men då denne läst första sidan utbrast han helt förbluffad: -Men det är ju Paul Fevals Fils du Diable, som ni öfversatt på fransyska. Och, så var verkligen förhållandet. Utgifvaren i England hade låtit ösversätta boken från franska till engelska — utan tillåtelse, och derefter hade ban varit nog god att låta hr Reveil öfversätta den på franska, d. v. s. på originalspråket, hvarpå novellen var skrifven. En hönsgård vid Paris. Redan för åtskilliga år sedan blef en mr Sora egare till en temligen mager landtgård i närheten af Paris. För att förskaffa sig skälig vinst deraf beslöt han att förvandla hela egendomen till en enda ofantlig hönsgård, hvars innevänare, såsom på flera dylika etablissementer kring Paris, skulle hufvudsakligen födas med hästkött. ehuru med vederbörlig försigtighet. Företaget lyckades och egendomen är nu en bland de mest vinstgifvande i denna nejd. En kort beskrifning öfver denna industri torde, med afseende på de resultater mr Sora hunnit till, icke sakna intresse. Etablissementet upptager en yta af 15 tunnland. Omkretsen innehåller erforderliga byggnader, såsom magasiner och ofantliga, väl ventilerade och ytterst renliga hönshus. Gården är medelst galler indelad i en mängd afdelningar, af hvilka hvar och en inrymmer ett visst antal höns, delade efter ålder. Man räknar här öfver 100,000 hönor och dessutom ett vederbörligt antal tuppar som ständigt lefva i deras sällskap. Födan består till större delen, om också icke uteslutande, af kött. Detta kött får man af gamla och uttjenta hästar som skola slagtas. Man köper dem lesvande och de föras derefter till etablissementets eget slagtarhus, der de metodiskt slagtas och flås. Det med omsorg samlade blodet användes i fabriker och säljes temligen dyrt. Hudarne säljas till garfvare. Hufvudet, hofvarne och de stora benen försäljas äfven till olika fabriker; af det öfriga skelettet göres benmjöl. Afven mergen är eftersökt och säljes till pomadfabrikanter. Inelfvorna användas äfven, så att med ett ord ingenting gär förloradt. Man slagtar i medeltal 22 hästar om dagen, och den ordning som herrskar vid alla dessa operationer är så fullkomlig, att priset på ofvannämnde art. klar betäcker inköpssummorna för hästarne, så att man eger köttet lör intet. Detta benfria kött, kokadt i ofantliga pannor och hackadt med tillhjelp af maskin, föres på en liten jernväg till utdelningsstället, efter att på förhand ha blifvit kryddadt med litet salt, hvilket hindrar förruttnelse och bidrager till hönsens helsa. Erfarenheten har visat att för höns liksom för de flesta fåglar vegetabilisk föda är otillräcklig. Det är af denna orsak som hönorna upphöra att värpa om vintern, då de ej kunna förskaffa sig de maskar och andra insekter som äro nödvändiga tör deras krafter. Gifver man dem deremot kött, kan man förmå dem att värpa hvarenda dag, hvilken årstid som helst. Under förliden vinter har från mr Soras etablissement i Paris försålts 40,000 dussin ägg efter 48 öre dussinet. Man kan lätt häraf finna hvilken ofantlig vinst denna industri således medför, men man inser det ännu tydligare, då man hör att hvar och en af de 100,000 hönsen i hönsgården värper för i medeltal 16 fres (12 rdr) om året. Att uppföda kycklingar skulle vara mindre fördelaktigt. Hönorna bibehålla sin fruktbarhet i fyra år. Vid denna ålder göder man dem med mjöl och klister, och trenne veckor äro tillräckliga för gödningen, hvarefter de föras till torget. Ett eget saktum är att hönor som utan uppehåll värpa cj synas ha behof af att ligga ut sina ägg. Mr Sora har derföre uppfunnit en äggkläckningsmaskin hvilken åt hönorna utför detta moderliga arbete och hvarigenom 50,000 kycklingar om året utkläckas. — Endast inländska höns begagnas i etablissementet, såsom på en gång mest välsmakande och lättast att uppföda. Den äkte Jean Maria Farina. Det finnes i Köln ett helt tjog butiker hvilkas egare alla försäkra sig vara de enda verkliga innehafvare af den odödlige Jean Maria Farinas firma och alla försäkra sig vara mera äkta den ene än den andre. Under sådana förhållanden har en resande i Köln litet svårt för att bestämma sig, till hvilken bland alla dessa herrar han skall vända sig. En mr Veron berättar nu i en fransk tidning följande anekdot om en person som nyligen besökte Köln och ville medtaga ett oförfalskadt prof på den ryktbara parfymen. Han gick in i en af de vackraste Farinabutikerna och gjorde ett temligen betydligt uppköp. Just då han skulle lemna butiken yttrade han: Min herre, jag har nu gjort mitt uppköp, och ni kan ej ha något intresse af att för mig dölja sanningen, ty jag ger er mitt hedersord på att icke göra någon reklamation; säg mig derföre, jag ber, hvilken firma är den verkliga Jean Maria Farinag. — Köpmannen blef litet förlägen och syntes tveka ett ögonblick, men yttrade slutligen i en uppriktig ton: — Näväl, min herre, efter ni iordrar det ... Nåväl? Min firma är verkligen ...icke den äkta. Men hvems är det då? — Den förträfflige köpmannen syntes göra en ny moralisk anträngning. Det är, yttrade han slutligen, det är den som ligger der midt emot. Tack, min herrel!t utropade den resande rörd, det är minsann icke alla dagar man finner en sådan uppriktighet. Annu en gång tack! — Och derpå lemnade han butiken samt gick till den äkte Farina och köpte, denna gång säker på sin sak, ett par dussin lådor eau de Cologne. Några dagar senare passerade den resande butiken i sällskap med en af innevånarne i Köln, med hvilken han under tiden gjort bekantskap. Hun berättade ej utan en viss rörelse den erfarenhet af menniskors uppriktighet han några dagar förut gjort. Den sknrken! blef dock dervid hans följeslagareg något öfveraskande utrop. Huru? skurk? ... men jag tycker ... Den butik förklarade nu Kölnsinnevånaren, till hvilken han visade er, är blott en filialafdelning af hans egen ... Förmodligen blef den resande efter det ögonblicket åtminstone icke starkare i tron på eau-de-Cologne försäljarnes ärlighet.