Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 2

t De aktstycken, hvars hufvudinnehåll förut ir utveckladt, äro alla, med undantag af devescher af d. 2 Dec. trån grefve Manderström ilt gretve Hamilton, med hvilken förhandlinzarne om den ventilerade allianstraktaten kunna inses afslutade, af dansk upprinnelse, i det le härröra antingen trån danske konseljpresisenten eller frän de danska gesandterna vid le fremmande hofven. Detta tinner sin förcaring deri, att grundvalen till ett försvarsörbund blet lagd under en personlig sammanxomst mellan de begge kungarne och de båda lundens uuikesminiswar, orh att de påtöljande örhandlingarne egde rum muntligen mellan Jen i Köpenhamn ackrediterade svensk-norske gesandten och den danske utrikesministern. därat har emellertid blitvit en följd, att det attas medel att direkte visa hvilket mottagande danska regeringens planer och förslag ont hos den sveuska, for sa vidt ej dylika ej wo atillsttdes i depeschen at d. 2 Dec., och utt en punkt af vasentlig betydelse icke genom aktstyckena kan bluva klar, neml. hvad iIsaken varit ull act forhandlingarne trån Auzusu till inemot konung Fredriks död befinna sig på ungelär samma ståndpunkt. Den danska regeringen har gått ut från den bestämda äsigton, att at de sorda muntuga sorhandlingarne mamgått det resultat, att det herrskade en öfverensstämmelse mellan begge regeringarne angående en solidaritet i de skandinaviska rikenas intressen, hvilken icke skulle kunna läta Sverige förbli en overksam åskådare, 1 händelse stridigheten med: ryskland skulle leda till ett angrepp på de lanska landsdelar som icke hörde tull Forbundet, neml. på Slesvig, och att Sverige vore villigt att bekräfta denna solidaritet genom en allianstraktat. I så tall kan det utan tvifvel anses för mycket betecknande, att den danske konseljpresidenten öfversände till gretve Manserstrom sitt utkast till svar på jörbundsbeslutet af d. 9 Juli genom en note, hvari den danska uppfattningen at de föregående muntliga förhandlingarne på ett otvetydigt sätt är utvecklad, och derat den slutledning dragits, utt det under sådana omständigheter skulle varit rent al en pligt för danska regeringen att sörsäkra sig om full ötverensstämmelse med den svenska. Ty hade ett misstörstånd der varit för handen, tyckes det, som ett uttalande derom nödvändigt skulle ha framkommit rån svenska sidan; men detta skedde ej. Tvertom algick det danska svaret med några på Sveriges törslag upptagna ändringar. Ett annat vittnesbörd om den uppfattning af striden med Tyskland, som gjort sig gäljande hos svenska regeringen, finnes i de nover, som i September tillställdes de svenska gesandterna vid hofven i Wien, S:t Petersburg, London och Paris, och som voro föranledda af tidningarnes berättelser om afslutandet af en allians mellan de förenade rikena och Danmark. Dessa noter uttala neml. — vid sidan af ett förnekande, att en allians alaredan vore afslutad — att om striden skulle komma att beröra Slesvig, skulle svenska re geringen erkänna hela Norden för hotadt sam se sig nödsakad att uppgifva sin passiva ställ ning. Emellertid uppskjöts traktaternas afsluvande tid efter annan, utan att något såkert om orsakerna härtill föreligger, med undantag kanhända af den omständigheten, att på et par ställen häntydes på nödvändigheten fö svensk-norska regeringen atv iakttaga de kon stitutionela formerna. Kort innan Fredrik VII: död tycktes det som om de sista hindren vor bortröjda, och omedelbart efter denna händelse inmälde danske gesandten i Stockholm at konungens död icke hos svenska regeringet skulle föranleda någon förändring i den väg den beträdt med hänsyn till den allianstrak vat hvarom underhandlades. Men händelsernwingde nu hastigt på, och en hård pröfning förestod, efter all sannolikhet, snart Danmarh Dess regering ställde då en bevekande upp maning ull Sverige att ställa sig på Danmark sida, men svaret blef gretve Manderströms de pesch af d. 2 december. I denna är det ick en solidaritet i Nordens intresse, som träder förgrunden såsom det atgörande momente vid bestämmandet af förhållandet mellan d