Göteborgsposten – 1 september 1864, sida 1

på att de kommit till stånd. Preussen hade på ett ännu oförklaradt sätt förändrat sin hällning i dansk-tyska frågan omedelbart före konung Fredrik VII:s död. Straxt etter denna händelse följde prinsens ar Augustensborg uppträdande som pretendent d. 16 nov. och en svor rörelse öfrver hela Tyskland. Denna rörelse fortplantade sig hastigt till de tyska kamrarne, hvilka genom förträgningar och resolutioner sökte inverka på de tyska regeringarno och göra augustenborgarens sak till en noderssak tör det eniga Tyskland. Till de gamla anklagelserna mot Danmark lades ytterligare sanktionen at törfattningen af d. 18 november. Vid förbundsdagens sammanträde d. 21 nov. notificerade danske gesandten trontörändringen och aflemnade sina nya kreditiver; men vid samma sammanträde notificerades genom Badeus gesandt prinsens af Augustenborg tronbestigurng i Slesvigholstein och nedlades från flera torbundsregeringars sida protest mot danske gesandtens tillträde till församlingen. Sedan saken hänvisats till de törenade utskotten, uteslöts vid sammanträdet d. 28 nov. danske gesandten, och det beslöts att tillsvidare läta Holsteins röst hvila. Englands vägran (d. 26 nov.) att ingå på den af kejsar Napoleon föreslagna kongressen tillintetgjorde de förhoppningar om en fredlig lösunng, som med skäl kunde väntas derifrån, och flera underrättelser från Tyskland talade om redan påbörjade rustningar. Danska regeringen började ätvenledes att rusta och inkalla manskap. D. 23 nov. framlades för svenska regeringen en k. proposition om 3 mill. rdr till rustningar, och vid förhandlingen derom d. 24 uttalade sig grefven Manderström om afsigten med propositionen. Han omnämner vid detta tilltälle särskildt Sveriges ställning till Danmark, i hvilken intet finnes att förneka, intet att sördölja, emedan den ligger öppen för hvar och en, som velat skaffa sig kunskap derom. Sverige har alltid förklarat, att det ej villo inblanda sig i tvisten med tyska förbundet, men ätven att det aldrig skulle med likgiltighet kunna åse ett angrepp på de ötriga delarne af danska monarkien. Riktigheten af denna äsigt bekräftas deraf att en pretendent hotar danska monarkien med sönderstyckning och med en kamp, som kan kasta sitt återsken på Sveriges kuster. Under sådana förhållanden böra vi, måste vi vara betänkta på vårt försvar ... Hvar och en är rörpligtigad att tänka på sitt eget hus, och det är derpå som H. M:ts förslag går ut.Då derelter de med Danmark förda undernandlingarne omtalas, säges det, att det ej kan betviflas, att de förts på samma grundval, hvars konseqventa genomförande nyligen nämnts, och att de egt rum i samråd med mäktigare stater, men då ännu icke voro afslutade. Ryktena derom betecknas som ötverdrisna utan svenska regeringens förskyllan, och då örverdriften kunnat vara till nytta för Danmark, skulle det varit oriktigt och oklokt att tillintetgöra dem. Ensamt skulle Sverige ej kunna värna om Danmark. Efter denna korta öfversigt återvända vi till aktstyckena. De två första, som möta oss, iro depescher från danske utrikesministern till danske gesandten i Stockholm; båda bära datum af d. 27 nov., och äro således affattade tvenne dagar senare, än nämnda förhandling egde rum å svenska riksdagen. Grefve Hamilton har haft i uppdrag, att utveckla svenska regeringens åsigter ang. den förändrade gestalt, tvisten med Tyskland antagit, och särskildt att såsom grefve Manderströms åsigt utala, att ett sådant fördrag som det påtänkta kunde tyckas bli mindre nödvändigt, sedan visten tagit en vändning, som gjorde det möjigt för Danmark att påkalla mera verksam