Göteborgsposten – 29 augusti 1864, sida 2

urartat Ull blodig kamp. I Gentve egde neml. d. 22 d:s allvarliga oroligheter rum med anledning af valet af ect statsråd. Valkampen, som försiggick d. 21, var mycket häftig, och det demokratiska partiet utvecklade den största verksamhet för sin kandidat Fazy, som länge stått i spetsen för kantonens regering och åtnjuter förtjent förtroende, men för en tid sedan uteslöts ur rådet genom en koalition. Utgången blef emellertid den, att de konservativa segrade med en majoritet af 326 röster, och härmed skulle saken varit afgjord, om ej valstyrelsen ansett sig böra kassera valet. Det segrande partiet var naturligtvis häröfver mycket missnöjdt, och det genomdref, att valprotokollen skulle åter underställas en ny pröfning. Detta medgifvande tillfredsställde lika mycket de konservativa som det väckte missnöje hos demokraterna. Under dessa omständigheter blef upphetsningen mycket stark, och häraf utvecklade sig omsider en väpnad kamp mellan partierna. De konservativa buro nemligen under jubel kungörelsen om valprotokollens pröfning genom gatorna. Häraf retades i hög grad de liberala, så att dessa tillochmed sköto på sina motståndare. Båda partierna stormade nu arsenalen, barrikader uppkastades och stadsportarne besattes, så att samfardseln mellan de olika stadsdelarne, såsom vid Pont de Ile, hvilken alldeles förstördes, blef helt och hållet afbruten. Under dylika förhållanden var det naturligt, att förbundsrådet på det ifrigaste i Bern begärde Edsförbundets mellankomst, hvilken beviljades, så att redan den 23 en bataljon Waadtländare inryckte i den tumultuariska staden. D. 22 hade inalles 12 personer blifvit sårade. Den 23 var Geneve åter lugut och har ej vidare störts. Ett tillkännagitvande at förbundskommissarierna uppmanar att ej lemna lagens väg. — D. 24 begrofvos åtta fallna. Omtattande försigtighetsmått till förekommande af oroligheternas förnyande voro då vidtagna, och förbundskommissarierna hade befullmäktigats att uppbåda ännu mera trupper. Dessa skandalösa scener voro så mycket mera beklagansvärda som de inträffade dagen förr än staden skulle fira sin befrielsefest. Sammankomsten mellan konungen af Preussen och kejsaren at Österrike i denne senares hufvudstad anses skola bli af stor vigt, och märkligt är att se den stora uppmärksamhet transka tidningarne deråt lemna. Det påstås bestämdt, att härunder den furstliga sanktionen lemnats till de reaktionära kontrakter, som ministrarne förut uppsatt och hvilka ej allenast afse en mot folkrätt stridande uppgörelse af danska kriget, i hvilken Preussen vevat betinga sig vissa fördelar, utan äfven en öfverenskommelse för väntade eventualiteter i italien, för en fursteenlig reform af tyska Förbundet, tör gemensamt tuktande af de bångstyriga i Polen och i allmänhet, under medverkan at vännen i Ryssland för ett kraftigt uppträdande till omintetgörande af kejsar Napoleons politik samt alla folkens konstitutionela strätvanden. I onsdags voro de båda potentaterna ute och jagade i Wiens djurgård, vid hvilket tilltälle hans preussiska Mt. skulle ha nöjet att skjuta en kronhjort med ej mindre än 24 kor, hvilken gömts till detta hans mästerskott. — Och i torsdags lemnade preussaren österrikaren. Säkert är att dessa täta sammankomster mellan den hel. alliansens koryfåer ses med det mest oblida ögon i Frankrike. Korrespondenterna från Paris vädra också stormtecken. De se i kronprinsens at Italien besök, liksom i de italienska statsmännens täta resor till Frankrike ett närmande mellan Frankrike och Italien, hvilket redan skall haft till följd stark köld mot Österrike. Prins Humberts förlofning med prinsessan Anna Murat anses ej längre tvifvel underkastad, och man ser häri ett bevis på närmandet, isynnerhet som prinsessans far skall hatva atsagt sig alla möjliga anspråk på konungariket Neapel, i händelse prinsessan blir gitt med kronprinsen af Italien. Äfven en annan omständighet har inträffat, at hvilken man drager de gynnsammaste slutsatser i afseende på Frankrikes framtida politik. Pius IX eller rättare hans förste minister, kardinal Antonelli, har för kort tid sedan funnit tör godt att töranleda en ny upplaga at Mortarahistorien. En judepojke vid namn Joseph Coen, son till en fattig handtverkare och till professionen skomakarelärling, har blifvit intalad en hop saker af en agent for den katolska propagandan, bortförts från verkstaden, der han arbetade och inspärrats i seminariet, der de israeliter undervisas, hvllka vilja öfvergå till den enda saliggörande tron. Sedan sadren förgäfves återfordrat sin son af de romerska myndigheterna, anhöll han om bistånd hos franske gesandten i Rom, grefve de Sartiges, som ansåg sig befogad göra nödiga tramställningar mot barnarofvet. Svaret blef emellertid, att gossen Coen tillkännagifvit sitt tasta beslut, att vilja öfvergå till kristendomen Ach att naåfvactalan amgRBiljic0Oon blanda