Göteborgsposten – 29 augusti 1864, sida 2

— ne vv 2— i Måndags. Sjelfva Bismarcks organ, Nordd. allg. Zeit., säger, att det ännu alltjemt sväfvar ett hemlighetssullt mörker öfver fredsunderhandlingarnes början. Det hette allmänt i Wien inom annars väl underrättade kretsar, att hr Bille skulle från Köpenhamn anländt med instruktioner till de danska ombuden; men så skedde ej. Det lär vara den finansiela uppgörelsen, som vållar dröjsmålet och besväret. Den, genom hr v. Bismarcks tillskyndelse, till Wien inkallade holsteinaren Scheel-Plessen, som å konferensen skall bevaka hertigdömenas finansiela rätt, tros skola åstadkomma bryderier. Han väntas nemligen skola väcka fräga om undersökning af, huruvida Danmark är skyldigt att till hertigdömena afträda en lämplig del af danska flottan. — Härmed må vara hura som helst, något krångel måtte ha inträdt. I onsdags företogs inom riksrådets landsthing första behandlingen af det militära utskottets betänkanden: om nedsättande af en komitå för undersökning af den högsta krigsstyrelsens förvaltning under kriget; om undersökning at general de Mezas förhållande i allmänhet; och om orsaken, hvarföre Dyppelställningen på regeringens önskan hållits så länge, då Fredricia deremot ätven på regeringens önskan ötvergifvits så hastigt. Råe talade emot dessa utskotts förslag och tog isynnerhet de Meza i försvar. Krigsministern erkände, att flera af de mot krigslörvaltningen väckta besvär voro grundade, men sådana kunde väckas vid början af de flesta krig. I danska arme6en hade sjukligheten ej varit större än i andra armåer, varierande mellan 81 å 14 pret. Han ansåg någon annan undersökning onödig än den som redan egt rum. Om kriget skulle åter utbryta, kunde förtroendet inom armåen till befälet derigenom lätt rubbas. Åtminstone borde uudersökningen uppskjutas tills efter kriget. Monrad. Utskottet hade anmärkt mot krigsbestyrelsen anläggningen och sprängningen af brohufvudet vid Fredrikstad. Anläggningen betryggade Dannevirkeställningen. Sprängningen härled sig deraf, att regeringen måste besluta sig för att ej upptaga striden i Holstein. Han bemötte derefter en massa detaljerade klagopunkter. Klagade öfver, att man mom armcen diskuterat om det vi stredo för, vore värdt att kämpa för (hör!). Då man såg, att konungen var villig att man ej stred om ett ark papper, utan om gamla Danmarks gränser, hade han hoppats, att en annan anda skulle bemäktiga sig konungen, folket och armen (hor!), att man skulle rest sig till en förtviflans kamp, men — vi förlorade Als! (hör!). Klagomalen kunde derföre ej drabba ensamt krisministern, utan hela andan hos folkot och armeen. I afseende på hans förh. till krigsministern hade han framhållit ndvän igheten att välja till befälhafvare den dugligaste generalen och dervid med all makt understödt honom, i det han gjort saken till en kabinettsfråga. Hvad angick Dyppelställningen, hade från främmande diplomater till deras resp. hof förklaring gifvits, på grund af krigsministerns uttalade förväntan, att en stormning skulle kunna mottagas och afslås, och han hade ofta för ministrarne framhåll.t vigten af ställniugens bibehållande. Fredricia måste utrymmas. emedan det ej hade reträttlinie — Ogillade varmt förslaget om en undersöknings-komites nedsättande. Thinget måste ant.ngen visa mod att dekretera riksrätts nedsättande eller uppgifva undersökningen, hotaude med att i annat fall nedlägga sitt mandat. Följande dag, thorsdagen, fortsattes debatten. Ordföranden (Steen) öppnade den med ett längre anförande, hvari han gendref anmärkningarne mot uiskottsbetänkandena. General de Meras förtjenstei ville han ej underkänna, men han hade nu begatt stora fel, och de gamla förtjensterna kunde ej befria honom från ansvar för dem. Hvad Monarad sagt om anden inom armåen, var i mycket sannt; men drabbade ej tadlet härför högligen den förre krigsministern, som tält, att hans underlydande inom armsen spredo tvifvel om krigets berättigande (hör! hör!). Hoppades att Monrad ej skulle taga sin hand från riksrådet, utan underställa sig komitten. C. V. Rimestad sade, att hela folket var missnöjdt med krigets dåliga förande, hvarföre man måste vara utskottet tacksamt för dess arbeten, som dock hade flera brister; hoppades att betänkandena skulle få en annan, mindre kittsligt anmärkande form. Fallesen tillbakavisade Monrads beskyllning om den dåliga andan i armCen. Men misstämning hade dock rådt här och der. Hvems var felet? Armseens eller bestyrelsens? Denna senare ställde armeen vid Dannevirke, utan att denna fick medel att hålla sig der. Inga baracker, ofarbara vägar. Detta var orsaken till ställningens uppgifvande, hvilket dock ej bort ske, utan att man mottagit den strid, som väntades d. 6 Febr. Vid Dannevirke efterlemnade armåen förtröstan och entusiasm. Var regeringen skuld till uppgifvandet, var hon det äfven till misstämningen. Vid Dyppel måste man uppgifva utfall och offensiva rörelser och inskränka sig till defensivt lidande. Törnekronan bars med resignation, Och då skansarne voro sönderskjutna, då hvarje fläck var vätt med blod, då allt hopp om en lycklig utgång af en afgörande kamp måste uppgifvas, bad man regeringen om, att få uppgifva de få skäppor land, om hvilka så lång strid förts; men regeringen sade nej! (hör!). Efter Dyppels fall kom Fredericias uppgisvande. Var det armåens skull? Man hörde i armeen med bitterhet underrättelsen om, att regeringen önskade utrymmandet. Man hade räddat det väsentligaste hette det; ja. man räddade 14 kanoner och lemnade 207 i stycket Chör!). Pratet om saknad af reträttlinie var onödigt. På Monrads minister hvilar skulden för krigets olyckliga förande. Afven i Fredags fortfor debatten. vi hinna ej att derför lemna redogörelse i dag. Betänkandena hänvisades emellertid med 62 röster mot 1 till 2:dra behandlingen. 1) De danska slesvigarnes uttalade önskan, att regeringen måtte värna om deras