Göteborgsposten – 26 augusti 1864, sida 1

OT 147INNIFRNRVD FTfäktade Eidergräns, för att tillfredsställa en annan nationalitets fordringar, fastän denna är så mycket större än den skandinaviska, att dess besittningstagande af Danmarks gamla och goda militärgräns kunde hota med fara. För skandinavismen ställer sig derföre nu uppgiften, att draga gränsen mellan Norden och Tyskland i enlighet med den nya princip, som ingår i den moderna folkrätten : folkets eget val. Ställa vi oss på den ståndpunkten, måste sjelfva Danmarks fiender medgitva dess rätt, och de ha sedan sjelfva ej ens något annat svepskäl till inkräktving, än just eröfringsrätten, den uslaste och råaste princip af alla, emedan den uteslutande grundar sig på våldets och nätvarnes styrka, utan sastadt afseende å moralens och folkrättens fordringar. Nordslesvigarne fordra redan nu, oaktadt den tryckning hvarunder de lida, att man ej skall behandla dem som en skock tår, utan äfven lyssna till deras önskningar. För sydslesvigarnes skull och för att, som det hette, bevaka tyska nationalitetens rätt, angreps Danmark. Hade de tyska stormakterna inskränkt sig i sina fordringar till just denna nationalitetsrätts bevakande, för hvars skull de skenbarligen gripit till svärdet, skulle den dansk-tyska frågan nu vara afgjord. Men de ha ej gjort det. De ha i sin tur sträckt sin gräns så, att söder om den finnes en lem af den skandinaviska nationaliteten, hvilken fordrar redan nu och alltid skall fordra sin rätt till nationelt lit. Det är för att åt Danmark rädda denne lem, som alla dess nationala män nu, med rentvådda ideer, hylla sig till nationalitetsrät ten. De ställa sig dermed på en ståndpunkt, som måste förr eller senare bringa dem fram till önskningsmålet. Nationalitetsprincipen är och skall ännu mera bli den norm, enligt hvilken Europas ombildning skall en gång företagas. Den i wienerfördragen sanktionerade dynastiska legitimitets-principen sjunger på sista versen, i trots af den tillfälliga reaktion som nu råder, och skall utbytas mot folksuveränitetsoch nationalitets-principen. ben förra vill, att solken skall vara till sör surstarnes skull, den senare, att furstarne skola finnas, då de finnas, till tör folkens skull. Det var för den sydslesvigska befolkningens skull kejsar Napoleon ej allenast icke ansåg sig kunna aktivt bistå Danmark, utan älven just genom sin tillbakadragna hållning och tystnad indirekte beträmjade det tyska folkets sak, hvilken vi ej böra förblanda med dess stormakters. Det är derföre säkert och obestridligt, att han nu skall, om Danmark helt och hållet ställer sig på nationalitetsrättens sida, tvingas befrämja Danmarks sak. Och att han gerna vill det, derom kan ej tvitvel råda. Det kan nu vara en möjlighet för Sveriges regering, att åter träda inom skrankorna för skandinavismens sak, hvilken äfven den argaste antiskandinav måste medgitva vara likbetydande med nationalitetsrättens. Ett öppet uttalande af henne till Tysklands regeringar, att de ej böra trampa under sötterna den rätt, de sjelfva hatt till lösen för sitt anlopp mot Danmark, skulle ej bli utan sin verkan, om icke tyska folket sjeltt blitvit alldeles förblindadt. Detta skulle, om det valde att följa den gifna liberala impulsen, i Skandinavien sedan ha en säker och gagnelig allierad vid dess inre konflikter med despotiskt sinnade och öppet reaktionära furstar. Ett fritt eller åtminstone till frihet tenderande Tyskland kan vara Skandinaviens vän, ett Rechbergs-Bismarcks Tyskland är, om ej vår ovän, åtminstone för Skandinavien så farligt, att vi måste draga oss för det. Det står nu Tyskland fritt att välja. Skandinavismen skall i alla hänseenden försvara och alliera