Göteborgsposten – 26 augusti 1864, sida 1

tes, och ingen kan annat än på det hjertligaste instämma häri. Man kan nemligen våra öfvertygad om, att ifall denna affar blirvit erkänd skulle köparne på tem år ha funnit sig i besittning al omätlig rikedom och kanhända kunnat grunda, likt engelska ostindiska kompaniet en oerhörd framtid åt sig. Köpare runnos naturligtvis lätt, och d. 16 aug. 1862 sålde mr Thvaites verkligen monopolet på hela handeln med Nigerdalen till vicomte de Thury, John Foster och Louis Chamerovzov tör en summa af tjugotusen pund. Såvidt man kan se gick konwaktets afslutande ärligt ull på båda sidor. De torsälda ratugneterna kunde ha funnits ull om Pepple vari en hmduisk Rajah, burvudmannen tör en organiserad administration, och hade de existerat skulle de variv värda uamnde summa femhundra gånger om. Det var ett kejsardome säåldt tor 20,000 pund, men Iyckhgwis för dem, som göra i palmolja, hartser, eltenbeu och bomull samt andra småsaker som nu och nädaner:er kunna erhållas från Nigerdalen, är den atrikalska handeln redan organiserad. AÄlrikanska sållskapet i Liverpool hörde talas om konung Pepples affär med en förvåning, som ej var oblandad med oro, och törmådde utrikesministeriet att blanda sig i affären. Ministeriet kände troligen icke mycket om saken, och engelske konsuln vid flodmynningen gynnade atgjordt densamma; men man måste nawrhgtvis i alla fall lyssna till Liverpool, och ehuru tjenstemännen i utrikesministeriet icke förstå sig på aflarsuegociationer, så komma de nkväl ihåg skrifna tordrag. Det tanns nu ett sådant at d. 21 november 1848, hvilket tilltörsäkrade alla engelska undersåter tri sjötart på Bonny River, och ehuru det var fyra år äldre än det som tillförsäkrade Danmark hertigdömena, så fanns det i Bonny ingen att vara rädd för utom alligatorerna, ej heller stod något tyskt intresse på spel, hvartöre man ganska skarpt yrkade på att fördraget skulle nållas. Earl Russell befallde konsuln vid Bonny River underrätta konung Pepple, att alla de privilegier som han tilldelar hrr Foster och Chamerovzov samt vicomte de Thury atven skola fordras för alla britiska undersåter, och då den stackarn Pepple blott hade att lyda, så slutade affären, och det största projekt att förtjena penningar som åstadkommits i detta århundrade slutade med missräkning. Det var verkligen en stor ide att uthyra Nigerdalen till tre herrar på principen at inskränkt ansvarighet, och dess misslyckande skulle ha krossat de fleste — men mr Thwaites stod åter i jemnhöjd med omständigheterna. Kungar måste ha penningar, och om ej farten på Niger kunde säljas så kunde den med lika eller större förtjenst beskattas. Denna gång lär mr Thwaites rådgjort sig med utrikesministeriet och af någon tjensteman, som var otålig öfver hvad han ansåg för en absurd affar, erhållit en försäkran hvilken föranledde följande utmärkta depesch: Bäste konung! — Utrikesministeriet säger att om ni har makt nag dertill, bör ni läta köpmännen betala er den nya skatten; ni har rätt dertill! Alla helsa på det hjertligaste till Georg. — Med utmärktaste högaktning etc. Richard Thwaites. Pepple blef förtjust och fordrade genast ny och tungskatt af alla handelsskepp i hans tarvatten och vägrade att låta dem som ej ville betala passera med sina laster. Detta törtarande skulle utan tvifvel ha frambringat önskad verkan, fyllt de kungliga koffertarne och kanhända satt den stackars Pepple i stånd att sätta upp en armå och bli en riktig potentat; men den afundsjuka afrikanska föreningen lade sig åter emellan, och ännu en gång