Göteborgsposten – 25 augusti 1864, sida 2

sem minuter för att komma från kapten Chesneys bostad till Carltons, emedan vägen gick nedför backen, men Judith kunde ej gå fort, då det var så smutsigt, och tornuren slogo ett qvart öfver elfva, då hon tog af mot porten. Hon kände sig litet förlägen, ty huset såg mörkt och tyst ut, som om de, hvilka bebodde det, lagt sig att sofva. Det såg säkert icke ut som om den unga damen var derinne för att söka skydd, och Judith insåg huru besynnerligt det måste förkomma, att hon ringde för att fråga om miss Laura var der. Emellertid måste hon antingen göra det eller återvända hem med oförrättadt ärende, och hon knackade på förstudörren. Ingen svarade; omsider ringde hon på nattklockan. Men icke ens derpå bekoms något svar, ech Judith ringde flera gånger. Den tredje gången hon ringde, hörde hon fönstret i ett vindsrum öppnas och Judith kom ut ur portikan, hvaraf hon dolts, och såg upp. — Hvad tjenar det till att ringa på det sättet? ropade en qvinnas knarriga röst — som i sjelfva verket var Hannahs. När ni såg att doktorns lampa inte var tänd, så kunde ni veta, att mr Carlton inte är i staden. — Är han inte det? (Forts.)