Göteborgsposten – 25 augusti 1864, sida 2

Det kunde ej nekas; saken kunde ej borträsonneras, ingen rimlig förevändning kunde ej uppgifvas derför. Djupa qval fyllde Janes hjerta. — Hon — hon har kanske gått ut för att köpa något i staden, som hon behöfde gensst — några småsnker för hennes tapisseriarbete, sade Jane, dragande tungt efter andan. Hon kommer säkert snart igen. Jag skall servera theet, Judith. Th6et serverades och dracks, och Laura kom dock icke. Men när klockan var nära tio, blef Jane full af ångest, och dock hade ingen misstanka om rätta förhållandet — som skulle förekomma Jane alltför förfärligt — trängt in i hennes hufvud. Hon kastade en schal öfver hufvudet, tog en paraply och gick ut till trädgårdsporten. Der stod hon och såg ut på vägen så noga som mörkret tillät, ty nu var det mycket mörkt. Intet syntes, intet hördes, utan regnet, som strömmade ner. Judith mötte henne, när hon kom in, och gissade hennes oro. — Kan jag gå efter henne någonstädes, miss Jane? Hon var lady Jane nu, men det gjorde detsamma. Jane sjelf icke ens tänkte derpå. — Det skulle du göra, om jag visste hvart jag skulle skicka dig, svarade Jane. Jag kan blott föreställa mig, att hon gått in, för att söka skjul på något ställe, kanske i en bod, väntande på att det skulle hålla upp. Vi känna lingen i Södra Wennock. Ingenting annat än att vänta, var att göra — ingen