Göteborgsposten – 25 augusti 1864, sida 1

likt en snyftning. Den stackars gossen är död, och jag är earl af OakburnBefvet var från hofmästaren på Chesney Oaks. Han skref för att underrätta den nye earlen om sin unge husbondes död och att bedja honom infinna sig genast på Chesney Oaks. Earlen (såsom vi hädanefter måste kalla kapten Chesney) slängde brefvet på bordet med vanlig häftighet. — Hvarför skref den dumbomen icke på brefvet mitt eget namn? utropade hau. Den hofmästaren har aldrig haft sundt förnuft. Gif mig det andra brefvet. Det andra brefvet befanns vara från de advokater i London, som under många år skött den Oakburnska familjens affärer. De erbjödo den nye pären sin tjenst. Den nye pären tycktes veta hvad han skulle göra. Naturligtvis borde hans första steg vara att resa till Chesney Oaks. Impulsiv såsom alltid reste han sig för att fara genast, utan att försumma ett ögonblick. — Jane, jag kan icke vänta. Hvad säger du? — vänta på th? The! Hvad annan strunt vill du ha mig att vänta på Om jag kan få en gigg på Lejonet, kommer jag kanske tidsnog för trainen till Stora Wennock. Död! Den stackars karlen har dött utan att ha någon slägting hos sig! — Men pappa måste ta med sig en nattsäck. Pappa kommer att behöfva — — Jag tar ingenting med mig, afbröt earlen i det han tog sina glasögon och knäppte sin rock med mycket bråk. Skicka Pompey efter mig i morgon till Chesney Oaks med