Göteborgsposten – 24 augusti 1864, sida 2

ter i Landsthinget och 119 i Folkethinget, samt så lydande: Vi undertecknade, som genom födelseort, embetsställning eller på dylikt bindande sätt äro knutna vid hertigdömet Slesvig, vända oss härmed till riksrådets Landsthing (Folkething) å den befolknings vägnar, med hvilken vi anse oss förenade genom ännu oupplösta band. vi behöfva icke först omständligt förklara, hvarföre massan af den slesviska besolkningen i detta ögonblick icke sjelf uttalar sig, eller hvartöre vi undertecknade måste anse oss svika den heligaste, men kanske äfven tyvärr den sista af våra pligter mot densamma, om vi afhöllo oss från ett uttalande, äfven om detta skulle tramkomma som ett svagt rop, der tusende sinom tusende röster skulle ljuda, om de kunde. De i Wien d. 1:ste d:s undertecknade tredspreliminärer, hvilka kommo så smärtsamt öfverraskande och föllo så tungt på hela det danska folket, måste verka som en äskstråle på största delen af den genom samma fredspreliminärer prisgitna slesvigska befolkningen. Det är likväl icke vår afsigt att uttömma oss i klagorop och ej heller att framkomma med något besvär mot regeringen, som ansåg sig nödsakad att ingå på de för kronan och folket så obeskrifligt djupt sårande preliminärerna; vi erkänna, att frågor af denna natur ej kunna underställas vårt omdöme. Vi hälla oss till fredspreliminärerna som en händelse, hvilken visserligen ännu icke inträdt i fullt sorglig verklighet, men tyvärr kan antagas inom kort skola göra det, och fråga oss derföre sjelfva, liksom vi härmed taga oss den friheten att uttala det, så lugnt men ock så allvarligt som möjligt, för det höga thinget: hurudan hertigdömets Slesvigs ställning efter dessa preliminärer kan bli, och hvad som kan återstå för det höga thinget, såsom första och tillsvidare sista gemensamhetsrepresentationen, att göra, för att bevara den slesvigska befolkningens naturliga rätt, till hvars främsta beskyddare ej blott en följd af konungar, utan äfven föregående folkrepresentationer gjort sig, och hvars talman det höga riksrådet nu måste i sista stunden sjelf blifva. Artikeln 1 i fredspreliminärerna säger: H. M:t konungen af Danmark afstår från alla sina rättigheter till hertigdömena Slesvig, Holstein och Lanenburg till förmån för deras majestäter kejsaren at Österrike och konungen af Preussen, i det allerhögstdensamme förbinder sig att erkänna de anordningar, som nämnda majestäter vilja vidtaga med afseende på dessa hertigdömen. Denna artikel är i hela sin sorglighet otvetydig nog, men lemnar ett oomnämndt, hvilket den slesvigska befolkningen med ökad smärta måste sakna i fredspriliminärerna, fastän den kan hoppas, att den definitiva freden i detta fall skall upprätta det försummade, neml. befolkningens rätt att ej allenast bli hörd, utan äfven, åtminstone medverkande, bestämma om sitt eget öde Vi förstå ej annat, än att det är riksrådets heliga pligt, att här supplerande träda till och, om fredens afslu tande en gång skulle bli en sorgligt bjudande nödvändighet, då häfda befolkningens sjelfbestämningsrätt. Ty denna kan icke genom tredspreliminärerna sågas vara tillintetgjord, så att det ej skulle med skäl kunna vara tal om, att en nations naturliga rätt bort komma äfven den slesvigska befolkningen tillgodo. Men de faktiska förhållandena hindra denna befolkning och förnämligast den öfvervägande del af densamma, som snart i en menniskoålder kämpat för förbindelsen med det öfriga Danmark med en ihållighet, som konung Fredrik VIL egnat det största erkännande, i hvarje fritt uttalande, isynnerhet då detta kunde ställas till riksrådet. Och just derföre ha vi riktat våra till detta höga thing, och är det, såvidt vi förstå, riksrådets oafvisliga pligt att efter bästa förmåga häfda den slesvigska betolkningens rätt. Och det kan ingalunda vara det höga thingets pligt, endast derföre att en naturlig rätt kräfver det, utan derföre att endast genom dess utöfning det danska folkets hjerta möjligen kan läkas från sitt djupaste sår. Ty det är den outsägliga smärta, som genomtränger danska folket, såsom det hittills från urminnes tider varit mer eller mindre nära sammanknutet. att en lem hlifvit af