Göteborgsposten – 24 augusti 1864, sida 2

och mot hennes egen vilja, och hon kunde ej qväfva dem. Nu skulle försakelserna, sparandet och bekymren upphöra, hon skulle ej mer behöfva frukta det förfärliga fängelset för en, som hon älskade så högt -— och detta hade hon oupphörligt fruktat förut. Huru mycket hon än bemödade sig om utt förjaga dessa tankar, lyckades det henne icke; hon förmådde ej befria sig från dem, och hon nästan hatade och föraktade sig sjelf derför. Omsider, just då Pompey bar in lampan, hördes kapten Chesneys steg på den våta grusade gången. Regnet hade varit oupphörligt och genomträngande alltifrån morsonen, men nu hade det klarnat. — Jag har icke fått höra något om Oakburn, sade kaptenen, då han kom in. Omnibusen medförde alls inga passagerare i qväll. Hvad är det, Jane. Ett nytt bref till honom. Det är riktigt besynnerligt att han sjelf icke också kommit. — Pappa, sade Jane, i det hvad hon hade att säga kom hennes pulsar att klappa häftigare, jag är rädd att vi misstagit oss, då vi väntat honom hit. Mr Grey har varit här, medan ni varit ute, och han säger, att lord Oakburn låg på Chesney Oaks farligt sjuk af nervfeber för två dar sedan; då fruktade man att han ej hade många timmar att lefva. Mr Grey anser det vara säkert att dessa begge brefven äro till er. (Forts.)