Göteborgsposten – 22 augusti 1864, sida 2

Dann. Du talar som en liten fjolla. Jag får ej ega känslor, jag en man! Mig får ej någon makt förtrolla. Julia. Men onkel tåras ofta som en ann! Dann. Man har ett värde dock att upprätthålla; Man är en karakter, en stel, välan, En menskohatare, men ingen nolla. Julia. Men onkel tåras ofta dock. Dann. Se der; Der är du med ditt tåras åter. Du vet dock, att en man jag är, En man kan mulna blott, en qvinna gråter. Julia. Men onkel likaså, om ni förlåter. Dann. Du är oslipplig, unge säg mig när Du sett en verklig tår uti mitt öga, En tår, som fallit ned? Det tror jag föga. Min blick kan synas skum imellanåt, Den skyms af töcken då, men ej af gråt. Af töcken, som helt lätt deröfver simma, Julia. Ack, huru ofta såg jag ej den våt, Så våt, min onkel, att den tycktes glimma. Dann. Du toka! Så gör äfven minsta dimma, När solen kastar litet sken ditåt. Nej, hör mig nu, om du kan spara, En half minut, ditt sladder, att jag får, En smula tid att mig försvara. Ett gammalt hjerta, huru stelt det slår, Har vår nångång, fast ej den varma, klara. Den mäktar dock utur den is, som år Inom oss hopat, lösa, ej en tår, Nej, töcken, barn, en liten dimma bara. Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår Derför att den vill helst i ögat vara? Men ögat mulnar, sjukas då — har vår. Se så är saken. Julia. Onkel sluta Ej än, säg, när ni är så himmelskt god, Hur var den qvinna skapt, som hade mod Att se er kärlek och att den förskjuta? Dann. Jag var en fattig yngling, och jag stod I verlden ensam, utan stöd att luta Min blomning mot. Jag blommade likväl, Ty eld och kärlek bodde i min själ, Och kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka. Julia. Hur, blef då ej den älskade er maka? Dann. Jag sagt dig ju, att jag var sattig, jag. Julia. Och hon, den arma, var tillräckligt svag Att ej 1ör er ett lumpet guld försaka? Dann. Ej hon, men den, som skref för henne lag. Vi drömde blott om fröjd och lycka båda, Men unga drömma, de, de gamla råda. Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man, Som, förrn jag fick en aning om min våda, Med börd och skatter hennes fader vann. Julia. Och ni? Dann. Jag? Julia. Blef? Dann. Blef, sen mitt lif förbrann, Den torra mumie, du nu kan skåda. Det är en juvel, denna dialog, och på för rik, emedan handlingen derigenom blir fördröjd och det hela för mycket utdraget på ängden. Men den eller de, som ännu förmå, utan att gäspa, följa på scenen en mjuk, harmoniskt afrundad dialog, ur hvilken karakteren framträder, samt inandas dess poetiska doft, skola alltid röna nöje och njutning at denna tamiljemålning, hvars älsklighet och naiva täckhet aldrig förfela att göra sitt behagliga intryck. Utförandet har varit särdeles omsorgsrullt, och de spelande återgifva sina roller med ea pietet, som hötves det Runebergska namnet. Versen framsäges ovanligt väl, för att vara på svensk scen, der det klandervärda missbruket insmugit sig i deklamationen, en olycklig härmning från franskan, att skådespelaren behandlar versen som en prosa och ej egnar tillräcklig omsorg åt instudeandet af dess egen meterbyggnad och rytmiska välljud. Utan att dertöro behöfva predikaremessigt skandera upp versen, kan skådespelaren dock framsåäga den med tillbörligt ufseende vid både rim, rytm och meter. Detta visade sig bäst vid uppförandet af Kan ej!), hvilken omständighet äfven skulle tresta oss tro, att skalden sjelf ej varit fremmande för styckets inöfning på finska scenen. Hr Agardh, som v. Dann, hade en lycklig atton, och särskildt bar han en ypperlig mask, hvarigenom gubbhufvudet isynnerhet fick denna ädelhet, ja, man kan säga fägring, som man så ofta påträfkar hos äldringen och hvilken då alltid stämmer sinnet så godt och varmt. Mill Hammarstrand, som Julia, spelade A 2 11 sådana ställen är pjesen mycket rik, kanskel: AR — —