Göteborgsposten – 20 augusti 1864, sida 2

jag har rätt i min talan; men da nårgdsnotainng Dtuwt åtagit sig min motparts sak, så litar jag på honom och nedlågger processen. Om jag hade rätt, så hade han icke stått emot mig. Man kan icke få några skönare intyg, och händelsen hedrade så väl Stuart, som den redlige bonden, som trodde sin motparts sakförare bättre än sig sjelf. Då domaren sedan råkade Stuart, frågade han honom: Det gladde dig väl att höra detta erkännande af din samvetsgrannhet? Då darrade ett par tårar i den gamle sakförarens ögon, och han sade: Jo jo, bror! det käns ändå godt ibland att vara en hederlig menniska. . Man vet ej mera än en gång, då Stuart åtog sig en orättvis sak; och denna utförde han på sitt egna, barnsligt naiva och roliga sätt. Det finnes dc re krångelmakare, som gerna tvista och processa och söka att göra sina grannar och bekanta så många förluster som möjligt. En dylik krangelmakare, en förmögen bonde, hade blifvit skyldig en fattig man fem riksdaler; men dennes godtrogenhet hade gjort, att fordran, fastän rättvis, dock ej var tillräckligt bevisad för att utan många omgängar eller kanske aldrig kunna vinnas vid domstol. Den rike krångelmakaren vände sig till Stuart, hvars anseende som sakförare stod högst den tiden. Han lät Stuart förstå, att han Licke ville spara på penningar? — och denne åtog sig processen; men sade, att han icke ville det med mindre, än att han för sitt besvär fick tio riksdaler. Dessa betalades genast, och bonden gick, glad i sitt sinne, att hans vederpart skulle förlora eller åtminstone få vänta betydligt. Stuart afgjorde saken mycket enklare. Han kallade till sig den fattiga fordringsegaren och betalade de fem riksdalerna tillika med omkostnaderna. Då parterna uppträdde för domstolen, fick den rike krångelmakaren till sin stora ölverraskning och innerliga förargelse se sin motpart framträda och säga: Som min fordran och rättegångskostnaderna äro genom häradshöfding Stuart mig ersatte, nedlägger jag min talank. Hela den herrliga, långa, präktiga processen, som kunnat fortsara i flera år och under tiden kunnat utarma den fattiga motparten, var ohjelpligen slut. Det fanns ingen att processa med; det var omöjligt, att få gräla mera om den saken. Dessa två händelser ur en svensk advokats mångåriga lefnad, teckna honom tillräckligt som ett barn till hjertat, samvetsöm, redlig, omutlig; men äfven fallen för skämt och löje; ett lekfullt sinne, som dock aldrig afvek från det rättas väg. Han sofver i ro på Linköpings kyrkogård — hans graf prydes ej af något minnesmärke; men många veta var grafkullen är — och ingen ser den utan att säga: Der ligger den gamle Stuart; han var en rans man. Väl oss alla, om vi efter en lång lefnad gå till hvila med ett sådant vittnesbörd! (Linnea.) En vansinnig I en jernbankupe. Från London berättas följande tilldragelse, hvilken injagade djup skräck hos alla som bevittnade densamma. Vid Kings Cross-stationen i London steg en passagerare in i en tredjeklassvagn. Det var en starkt bygd man i sjömanskläder. Tåget hade icke länge varit i rörelse förrän han ropade att de öfriga passagerarne bestulit honom på 17 pund sterl. Han blef allt vildare och slutligen försökte han att kasta sig ut genom fönstret. Då han derifrån hindrades vände han sitt raseri uteslutande mot de i vagnen innevarande. Som dessa vore flera till antalet lyckades de att binda hans händer med ett skärp och fötterna medelst näsdukar. Detta tilldrog sig, som sagdt, straxt i början af färden, och det skulle dröja i nära två timmar innan tåget stannade. Man fruktade att mannen, som gjorde oerhörda ansträngningar för att befria sig, deri skulle lyckas och man försökte derföre att väcka jernvägstjenstemännens uppmärksamhet på att fara vore på färde, men förgäfves: man fick lugna sig tills tåget kom fram till nästa station. Hela tiden tjöt och rasade mannen till isynnerhet de qvinliga passagerarnes förfäran. När man slutligen hann fram, ville ej jernvägspersonalen taga mannen i förvar, emedan de trodde det ligga sanning i hans anklagelse mot de öfriga att ha stulit hans penningar. Slutligen förmåddes de dock dertill, och passagerarne blefvo qvitt sin farlige reskamrat. Man kan ej utan rysning tänka på hvilken utgång saken skulle fått i händelse det i kupten blott funnits en eller två personer utom den vansinnige. En båtfärd öfver atlantiska oceanen, Vi omnämnde för en tid sedan att en miniaturbrigg, Vision, beredde sig att passera Atlantiska hafvet. Besättningen skulle blott bestå af två man och en hund. Det farliga företaget har verkligen blifvit börjadt; den 26 Juni lade denna den ojemförligt minsta båt som någonsin vågat en färd öfver verldshafvet ut från Newyork, under ett ofantligt tillopp af menniskor. Tjugofyra dagar senure sågs båten senast af ett förbiseglande skepp, hvilket försträckte densamma med proviant. ÅAllt var väl ombordk, men sedan dess ha de djerfva äfventyrarne icke afhörts. Aktier på solen. En originel uppfinnare och entreprenör har enligt tidningen La France utfärdat följande inbjudning: I tolf timmar om dygnet låta vi solen löpa bort från oss, och i tolf timmar undslipper ljuset oss, detta vigtiga goda, hvilket vi ha att tacka för största delen af vår välfärd; och dock skulle det vara så lätt att bibehålla källan, hvarifrån ljuset utströmmar och tvinga den att lysa oss om natten lika väl som om dagen. På ett ganska enkelt sätt kan man hålla solen fast i ett ledband, liksom man hejdar den ystra fålen. Man beböfver blott på samma meridian uppställa stora reflekterande ytor eller speglar. I det ögonblick då solen försvinner i vester, falla dess strålar på den första reflektorn, som sänder solbilden tillbaka mot öster; efterhand som solen fortsätter sitt lopp allt längre och längre ned under horisonten, träffar den beständigt nya reflektorer, som till de föregående återkasta dess bild och dess ljus. Reflektorerna utgöra således ett slags bollträ och sol. strålarne sjäderbollen. De reflekterande stationerna skulle utgöra liksom fyrtorn i befolkningens medelpunkter, och underordnade brännpunkter skulle uppfatta ljuset från dessa samt sända det i alla riktningar. Ett internationelt aktiesällskap skulle upprättas för att utföra ideen och ombestyra afsalun af det nödvändiga ljuset till hvarje stad och by, på samma sätt som det säljes gas och vatten till dess förbrukare. Då ämnet är gifvet och icke behöfver beredas, är det klart att utgifterna icke skola vara stora och att bolagets inkomster skulle öfverträffa äfven de i den vägen bäst lottade bolags. Det förutses, att alla kapitaler dragas hän mot ljusets källa och användas på denna moderna exploitering af solen. Ryslig död. Tvenne personer voro för kort tid sedan i Gravesend sysselsatta med att rengöra en afloppstrumma, dervid den ene på en kort stege gick ned i trumman. Han hade dock ej väl kommit ned