Göteborgsposten – 20 augusti 1864, sida 1

Rötmånaden skrider till sitt slut, rågarne hafva icke allenast hvitnat till skörd, utan äfven på flera ställen fallit tör skördemannens lia, de förut så bördiga fälten med sina vågor af gyllene ax, kostliga ingredienser till den välsignade brödfödan, presentera sig nu i en stackot gestalt och den stubbiga marken bildar en skarp kontrast till gräsvallarne, som tack vare den jemna fördelningen af vått och torrt under detta års sommar ännu kunna skryta med en vacker och liflig grönska. Rötmånaden är sålunda lyckligen och väl absolverad utan alltför olidlig hetta, utan rabies canina och andra agremanger, som bruka vara för denna årstid egendomliga. Flugorna deremot ha i år varit galnare än vanligt och tyckas på allvar ha satt sig i sinnet att ge oss nordboer en lätt, men icke desto mindre oangenäm föreställning om mosquiternas vanryktade slägte. Qvällarne äro kalla, men obeskrifligt angenäma, isynnerhet så länge Luna ännu behagar att visa sitt visserligen skinande, men dock så melankoliska anlete. Särskildt torde natten efter den starka stormen, eller den mellan Tisdagen och Onsdagen kunna nämnas