Göteborgsposten – 17 augusti 1864, sida 2

vanifrån och missmod inom den ena samt likgiltighet inom den andra delen af nationen, under det att det parlamentariska lifvet i Tyskland visserligen är i några afseenden bättre stäldt, men i allmänhet är utsatt för ännu tvärare strömdrag fram och tillbaka. Lika öden väcka lika känslor. Ytterligare en sak: Åfven i Frankrike verkar ifrigt det parti, som i Belgien ännu för få dagar sedan smickrade sig med att kunna bevisa de nu lefvande och efterverlden, att det förmår i 3elgien hvad det behagar, om det blott vill en gäng utveckla hela sin makt, föra hela sin armå i fält och brusa fram med fulla segel. Dess seger i Belgien skulle äfven befordrat jalafråndernas sak annorstädes, dock mest i Frankrike. Franska organerna följde derföre med stort intresse vy valkampen. Det är det konstitutionela lifvets välsignelse, att efter kortare eller längre pauser i den politiska barometerns stigande eller fallande sådana värslodsdagar en gång inträda, då frihetens sak och dess män skola bestå profvet. De. som fegt öfvergifva den vid första motvindsfläkt, äro ej längre berättigade att föra dess talan eller räknas bland dess vänner. Man måste skrida framåt med tiden, om man vill lefva politiskt lif, för att ej stå stilla och falla. Så lyder lagen — och historiens gudinna hänvisar hvarje dag, hvarje stund i sitt reflekterade lugn på denna sanning, hvilken går med strålande klarhet fram ur beskrifningen öfver de många felsteg som begåtts. Ålven för oss i Sverige stundar snart allvarliga dagar, då en dust skall stånda mellan frihetens anhängare och stillaståendets ... må vi i Belgiens valkamp taga emot en lärdom, som nu kan vara oss så nyttig. Den belgiska rörelsen omtattade dock icke blott tvenne i kamp mot hvarandra befintliga politiska partier. Det ena at dessa partier, just det reaktionära eller klerikala, ville våga spelet inom deputerade kammaren af en minoritetsterrorism, för att pröfva, huruvida belgiska nationen skulle gilla, att i politiken äfven inblandades religion, fastän på dennas område blott frid bör råda och sinnet vara vändt inåt, för att der i betraktandet af en högre verldsordning finna balsam för de under verldslig kamp slagna såren. Flertalet af de belgiska valberättigade har rest hög protest mot detta försök och ånyo uttalat, att skarp skiljogräns skall finnas mellan talaretribunen och predikstolen, mellan valurnan och biktstolen. Detta är en lärdom och en betydelsefull varning äfven för presteskapet i de länder, der det ännu eger politisk makt, att i tid draga sig tillbaka, ty denna epoks anda vill ej att religionen skall vara annat än hvad den bör vara, en uteslutande inre angelägenhet. Ötverallt i Belgien var valkampen häftig, tillochmed der de liberala endast kunde ställa en ringa trupp i fält. Synnerligt häftig var striden inom kleresiets hufvudsäten. Sålunda berättar man från Löwen, der de klerikala ha ett starkt tillhåll: Det har aldrig gått så lifligt till härstädes som denna gång; de liberala har vunnit stor terräng. Vid de sista valen blefvo de slagna med mer än 300 rösters majoritet, denna gång deremot kunde de klerikala knappast bringa det upp till 100 rösters majoritet, fastän universitetets och presterskapets inblandning denna gång var starkare än någonsin och de stackars bönderna riktigt fördes som får till slagtarbänken, för att bevara presterskapet från nederlag. Men vid nästa val skall det svårligen undgå att få tömma denna bittra kalk. Staden befinner g i en verkligen oerhörd jäsning!. Ånnu hältigare stod dock kampnn i Gent och Brugge. Ang. händelsernas förlopp i Brussel skritves från denna plats under sjelfva valdagen: Vänta icke, att jag skall efter en sådan valdag som denna kunna lemna eder en fullständig berättelse om detaljerna och vidden af den afgörande partikampen. De liberala ha utgått ur valslagtningen med en vida mera afgjord seger, än ens den störste sangviniker vågade hoppas under de senaste dagarne. Slutresultatet har ej allenast uttallit till sörmån för liberalismen och konstitutionen, utan segren är äfven i annat afseende betydelsefull. Det klerikala partiets öfverhufvud har dukat under, och de fästen ha stormats, der prestpartiet ansåg sig vara och gällde som obetvingligt. Sådana fördelar lemna det riktigaste bedömandet för framåtskridandet. Den