Göteborgsposten – 13 augusti 1864, sida 2

till Thomas Thorild. vi hafva denna uppgift af en sonson till den sistnamnde och ega icke skäl att betvifla henne, ehuru vi icke nu äro i tillfälle att lemna några pieces justificatives. En begrafning med salut. En begrafning, som förknippats med en ovanligare händelse, har nyligen timat i Gläckstadt. En borgare der i staden hade under en lång lifstid varit en den mest trogne och nitiske dyrkare af den milde fadern Bacchus samt af de glädtiga lag der nämnde gudomlighet plägar hyllas. Isynnerhet hade vår man stor kärlek till franskt vin. Då han nu för kort tid sedan låg på sin dödsbädd och förmodligen kom att tänka på att vid Tartarens strand der finnes endast vatten, befallde han att vid sidan af hans lik skulle i kistan läggas tvenne buteljer Bordeauxvin af 1:ma qvalits. För att vara riktigt säker på att denna befallning skulle uppfyllas, tillades den i en klausul till hans testamente. Mannen dog, och hans arfvingar lade ned de två buteljerna i kistan, en å hvar sida af den fallne kämpen. Natten före begrafningen skulle tvenne vänner till den afsomnade vaka vid hans lik. Natten skred fram och de båda väktarne började blifva törstiga och kasta sneda blickar på de bredvid vännen hvilande vinbuteljerna. Till slut kommo de öfverens om, att det skulle vara en oförsvarlig synd, att låta den ädla saften endast bli desertvin för maskarne; bättre då att använda det till att dricka den saligen hädanfarnes skål. Sagdt och gjordt. För att dock i någon mån godtgöra öfverträdelsen af den dödes förordnande, nedlades buteljerna åter i kistan fyllda med bäjerskt öl. Dagen derpå egde begrafningen rum; man tågade i högtidlig procession fram mot kyrkan, der jordfästningen skulle ske, men plötsligt hördes tvenne starka knallar ögonblickligt på hvarandra, locket på kistan kastades i vädret och den aflidnes närmaste vänner, hvilka buro kistan, släppte denna och segnade halfdöda af förskräckelse ned till marken. Stor uppståndelse! I början trodde de flesta på underverk, men vid närmare efterscende förklarades allt: den starka värmen hade neml. bragt ölet i jäsning, korkarne hade flugit ur buteljerna och vid den genom gasutvecklingen uppkomna explosionen hade locket sprängts loss från kistan. De båda som utdruckit vinet tro emellertid fullt och fast, att det varit den döde som i förargelsen kastat ölbuteljerna ur kistan. Ett porträtt af presidenten Lincoln. Man ser i ett fotografi-skåp på väggen af ett hus vid Broadway här i Newyork — säger tidningen Courrier des Etats-Unis — ett mycket roligt porträtt af mr Lincoln, bildadt af en mängd små porträtter, hvilka äro insatta i presidentens silhouettebild. Man ser der små bilder af allt slags godt folk i Amerika: generaler, politici, prester, damer kända för sin barmhertighet och sin förmåga i dans o. s. v. och hvilka på afständ se ut såsom blott koppär. Så har mr Lincoln, bland annat, Jeffersson Davis i ögat, generalen MClellan på nästippen, sina ministrar vid örsnibbarne, Barnum på pannan, mr Bennet och Beecher på hvardera kindbenet, miss Cashman på läpparne, en liten neger på bröstet, och Fremont på hjertat — alltsammans omgifvet af småleende dame-figurer, bland hvilka man finner flera aktriser och dansöser. Likheten af de porträtterade äro slående och det hela bildar en ganska nätt ensemble. Fasthet i åsigter. Alla väderleksprofeter äro kanske mer än andra spåmän, fullt och fast öfvertygade om riktigheten af sina uppgifter. Den bekante professor Dittmar i Berlin gick alltid klädd i frack och sommarbyxor, så ofta varmt och vackert väder borde inträffa enligt hans förutsägelser, äfven om det ösregnade och var så kallt, att man kunde hacka tänderna dervid. Gjorde man honom uppmärksam derpå, så förklarade han att felet icke vore hans, utan väderlekens, emedan något misstag omöjligen kunde finnas i hans spådomskonst. Den amerikanska santasien synes icke ha li dit något af det långvariga kriget. Sålunda berättas i en tidning följande: En nordstatskrigare skulle på jernväg begifva sig från ett ställe der han firat sitt bröllop. Han insomnade under färden, men lät olyckligtvis på yankeemanår sitt ben hänga ut genom vagnsfönstret. Tåget ilade under ett hvalf öfver vägen och foten blef afskuren liksom af en rakknif, flög in igenom fönstret till nästa kup och träffade den stympades der sittande brud midt i bröstet. Både brudgum och brud blefvo mycket handsallna (!).