Göteborgsposten – 12 augusti 1864, sida 1

och handelsmenniskor, hvilka skrika och trumpeta ut hvad de hafva att erbjuda hugade spekulanter — kort sagdt, här råder ett lit, hvilket hvarken låter tänka eller beskrifva sig, men som man med egna ögon måste betrakta för att tå en föreställning derom. — Hela fröjden förskrifver sig ursprungligen från den i Dyrehaven belägna Kirsten Piils Kilder, hvars ur jorden uppspringande friska vatten fordomdags ansågs ega en undergörande, helsobringande allt ondt fördrifvande kraft, hvadan stora menniskoskaror vallfärdade hit för att söka helsa och krafter. Så småningom uppstod tillfölje häraf i trakten en mängd små utskänkningsoch forlustelselokaler, hvilkas antal stadigt ökats, fastän man längesedan insett att Kirsten Piils Kildes vatten ej är mera lifgifvande eller helsobringande än hvarje annan frisk källas. De som besöka Dyrehavsbakken underlåta dock ej gerna att vederqvic ka sig af det präktiga källvattnet, och den som erhållit monopol på att mot en skilling pr glas tillhandahålla allmänheten detsamma, har här funnit en riklig inkomstkälla. Källan är försedd med följande inskriptioner: Det Kilde Veeld som her sit Udlöb haver taget Er af Kirstine Piil först fundet og opdaget A:o 1583. Men nu til Manges Lyst og Nötte sat i Stand Ved Grev af Reventlau som Stiftsbefalningsmand. A:o 1750. i hvilka fyra rader dess historia innefattas. Föröfrigt eger Dyrehavsbakken och Klampenborg en viss likhet med hvarandra. Allteftersom i tidernas längd tron på den af Kirsten Piil uppdagade källans läkekraft försvagades, bytte omgifningen och de besökande karakter och der fordom svaga sjuklingar sökte hjelp och tröst, råder nu glädje och munterhet. — Meningen med Klampenborgs anläggande var ursprungligen att här åstadkomma en vattenk ustalt, på grund hvarat konung Christian V. gratis öfverlät till anläggaren en stor jordplats. Månne icke med ären äfven denna anstalt bytt karakter och man nu uppehåller sig derstädes mera för att ligga på sommarnöje än vid en helsoanstalt? Sedan vi gjort en tur kring Dyrehavsbakken och beskådat dess märkvärdigheter (och de äro i sanning icke tå och de resp. konstnärernas och handlandenas invid deras förevisningsoch försäljningslokaler belägna bostäder äro sannerligen ej det minst märkvärdiga), bar det af igen, denna gång utåt den vackra Strandveien till Charlottenlund. Ni ha nu gjort en rundresa och sluta der man eljest plär börja. Men innan jag afslutar beskritningen om Skovturen, måste jag i förbigående omnämna sättet hvarpå man vanligtvis brukar färdas från staden längs Strandveien. Man begifver sig då till den fria platsen vid Öster Port, Här mötes man at en svärm Kildevagn-kuskar, hvilka öfverrösta hvarandra i att rosa sina åkdon och erbjuda sig att skjutsa. En resande som ej känner till rätta proceduren befinner sig bär som en orm i en myrstack. År man deremot instruerad låtsar man som om man för intet pris ville begagna sig af sormännens anbud, och man kan då för mycket billig afgitt komma till sitt mål, emedan kuskarnes pretentioner minskas ju mindre angelägen man visar sig. Har man så uppgjort ackord och väl kommit upp i en vagn får man ännu lugna sig en stund tills de andra platserna — vagnarne äro inrättade för tolf personer — äro ettdera alldeles eller ock i det närmaste upptagna, och sedan bär det i väg allt hvad tygen hålla och nu gäller det att köra om så många vagnar som möjligt. Det lär vara denna täflan som gifvit vagnarne sitt andra namn, neml. Kapervagnar, ehuru jag tycker det ligger närmare till hands antaga namnet härleda sig