Göteborgsposten – 11 augusti 1864, sida 1

—— F—————— ffendi, en rik particulier, hade gjort sig. ill ledare för denna omvändelserörelse och med några af sina ifrigaste adepter bildat en plantskola för neoprotestantiska missionärer, hvilka skulle utbreda och predika öfver bibeln alla qvarter i Stambul. Den frihet, som regeringen tycktes bevilja denna propaganda, uppmuntrade detta slags ledningskomite att begära plats för uppförandet af ett kapell. För att ej frammana en storm och måhända äfven af medgörlighet för den brittiska ambassaden, hvilken ej kunde vara främmande för hvad som passerade, mottog Porten gunstigt denna begäran, men under vilkor att de nyomvända skulle taga kristna namn och icke mera kalla sig t. ex. Ahmed eller Solihman. Då uppstod stor rörelse bland dessa senare, hvilka förklarade sig vilja törbli turkar till nationaliteten, fastän de afsvuro islamismen, hvilken i deras ögon endast är en löjlig religion, fientlig mot allt intellektuelt framåtskridande, all moralisk utveckling, kortligen, mot all civilisation. För att kunna rätt uppfatta vigten al dessa omständigheter, bör man känna eller på nära håll se, hvilken afgrund som skiljer Kristi religion från Mohameds och huru intolerant samt exklusiv islamismen är. Regeringen har derföre lifligt upprörts af neoprotestanternas hållning och språk, och, af fruktan för att en större tolerans skulle i deras ögon gälla för svaghet, lätit stänga deras predikorum, konfiskera deras bibelförråd, samt fängsla de förnämsta ledarne af ifrågavarande propaganda. I förrgår, d. 23 juli, sammankallades en utomordentlig ministerkonselj, för att öfverlägga om denna vigtiga angelägenhet. Ty det är här ej allenast det religiösa intresset, som det gäller att bevara, utan äfven den allmänna säkerheten. Det är visst, att den gamla muselmanska fanatismen, som råder inom folket, skulle resa sig hotande och förfärlig mot denna kristna proselytism, om regeringen lät saken gå längre. Historien lär oss, hvad religionskrigen fordom voro, och Porten vet för sin del, hvad hon har att vänta af de religiösa splittringar, som skulle kunna intränga inom den muselmanska befolkningen. Man säger, att det redan finnes mer än 3,000 muselmän som omfattat protestantismen, och att deras antal alljemt ökas i ansenlig proportion. Man kan dessutom hvarje söndag i de protestantiska kapellen i Pera och Galata se officerare i unitorm, civila tjenstemän af alla grader och tillochmed muselmanska prester bevista gudstjensten med en på turkiska tryckt bibel i hand. Denna rörelse skulle i och för sig ej vara så anmärkningsvärd och tör framtiden ödesdiger, om dess frändskap med rörelsen inom sjelfva den kristna kyrkan icke vore så omisskännelig. Den synliga propagandan bland islamismens bekännare skall alltid vara ringa i jemförelse med den tysta, osynliga, som tidsandan sjelf förarbetar inom dem. Det är hos islamismen samma behof af traditionela dogmers och fördomars bortkastande som gör sig gällande som det, hvilket arbetar inom kristendomen. Det är den allmänna religionen som sålunda bereder sig väg. De kristna utbryta t. ex. helvetet ur sin bekännelse, utan att kristendomens anda derigenom lider, muhamedanerna rifva ned sin sjunde himmel och sina houris. Ur spillrorna af dessa nu skakade, snart ramlande bofälliga systemer och traditioner, skall sedan snart resa sig den allmänna moralen som ett andligt tempel med spira sträfvande upp mot gudomsbegreppet i andens ljus. De liberala kristna och de liberala judarne ha redan närmat sig hvarandra och räckt hvarandra handen, till de senare skola snart sälla sig äfven liberala muhamedaner