Göteborgsposten – 10 augusti 1864, sida 2

MU ötiILLILILH0:IU MCLöbCI, SPY WL ILILLT C1(1011 YI1110 Dp sig kring rummet och i det närmaste förstört allt dess innehåll. Det lyckades emellertid att verkställa släckningen utan att behöfvs gifva brandsignaler eller föranstalta om några vidlyftigare brandsläckningsåtgärder. — ——h— SA TORNETS RAS SEMA RA AE Danmark. Utan att vilja tillskrifva nedanstående ytt rande någon vidare vigt, förtjenar det dock anmärkas, att de förl i i de halfofsiciela preussiska och österrikiska organerna uttalats, det Danmark skall efter freden söka och få Tysklands lojala och uppriktiga vänskap, i Tyskland tolkas uti den riktningen, att det eventuela fredsfördraget (naturl. en hemlig del deraf) skall innehålla stipulationer, hvil a garantera Danmark å de tyska stormakternas vägnar oberoende och sjelsständighet mot skandinaviska sträfvanden. Man ser i denna uttolkning redan ett förebud om hvilken ton Tyskland hädanefter skall komma att taga i asscende på Danmarks politik, uti hvilken det både skall vilja och tillåtas inblanda sig, isyn nerhet om personalunionen kan åstadkommas. Det är älven i förkänslan af denna fara för den danska nationaliteten, som de nationela Köpenhamnsbladen höja sina kraftiga varnings rop. Den mycket lästa Dagstelegraphen t. ex. säger härom i en uppsats: bå det en gång blir sju torsdagar i en vecka, hvad skall då ske? sade en tvättmadam till sin medarbeterska, i det hon tanktullt at bröt sitt arbete. Ja, men det blir det ju aldrig, svarade den andra. Det vet jag nog., löd svaret, men om det likväl sker så, hvad då? Då personalunionen enl. en persons ölvertygelse är så godt som en omöjlighet, skulle han handla ungefär som tvättmadamen, i det han undersökte, huru det skulle gå, om den indock kom till stånd. Finge Danmark och Nordalbingien (Sles vigholstein) samma herrskare, skulle först och främst vår politiska ställning till utlandet bli nästan törtviflad. Konungarikets hela utveckling måste föra det mot vester, och hoppet om endast någon sjelsständighet som folk måste tvinga danskarne att önska ett förbund med vestmakterna och de nordiska rikena. Nordalbingiens utveckling skulle ovilkorligen draga det mot söder och derigenom mot öster; sjelfständigheten gentemot Danmark — och dermed närmast bevarandet af det alldeles danska Nordslesvig — måste det söka att häfda genom en nära an slutning till Tyskland; det nya riket må bli Tysklands och dermed närmast Preussens vasall. IIurudan skulle nu den gemensamme regentens ställning bli under den kamp mellan vestra och östra Europa, som svärligen låter länge vänta på sig och alltid är en på dagordningen stående möjlighet. Kunde han som konung i Danmark föra krig med sig sjelf. som herrskare i Slesvigholstein? Det skall säkerligen förklaras för en omöjlighet, men hvad skall då ske? Skall Danmark mot sina högsta intressen och mot folkets vilja bli Tysklands drabant? Personalunionen är nonsens, huru man än vrider och vänder på densamma. Och vår författning, vår frihet, skulle den stå sig vid en sådan union? Det är ej det, som skulle göra utsltget, art Dun marks författning är så olika med den, som skall med bajonetternas tillhjelp bli införd eller upprätthållen i hertigdömena. Det absolut farliga för vår frihet skulle under sådana förhållanden ligga deri, att Tyskland med dess junkerdöme skulle tynga så hårdt på konungen at Danmark, — just derföre att han äfven vore herrskare i hertigdömena — att han i längden ej skulle kunna undgå att komma i kamp med den danska monarkien. Det är så tydligt, att vi, för att förstå det, hvarken behöfva fästa afseende vid Bismarcks till Wodehouse uttalade onskan och hopp om att komma åt den danska friheten, eller vid de utländska tidningarnes bestämda förs kringar om, att han strätvar mot detta mål. Måste ej vår trihet — den som gjort så mycket godt här i landet — härigenom sväfva i den största fara? Är det icke all sannolikhet för, att den skulle gå under? Skulle ej under alla omständigheter en lugn och sund utveckling vara sågodt som en omöjlighet? Detta är naturl. sagdt under den förutsättning, att vi ha en konung, som står på laglighetens ståndpunkt; huru mycket olyckligare skulle det icke vara, om vi en gäng i tiden finge en mot friheten sientlig furste? Skulle det kunna gagna Nordslesvigarne, att deras eventuele herrskare äfven vore konung i Danmark? Tvärtom, det skulle skada dem. Det, som en herrskare i Slesvigholstein skall kunna göra för våra olyckliga landsmän i Sles vig, skall alltid vara temligen litet; ty de herrskande tyskarne skola med misstänksamhet och hat betrakta hvarje aldrig så litet steg i denna riktning. Men om denne herrIskare äfven är konung i Danmark, skall han