Göteborgsposten – 9 augusti 1864, sida 1

Plötsligt höjde hon sitt hufvud, ty en person som blifvit henne farligt kär nalkades, och hon kände igen hans steg. En yppig purpurrodnad färgade hennes kinder, hennes ögonlock sänktes öfver ögonen för att dölja dess kärleksglans, och hennes hand darrade, när den fattades af mr Carlton. — Min älskling, väntade du på mig? Hon svarade hvarken : eller nej; sällheten att träffa honom, att vara hos hono itt känna hans hand röra vid hennes var tillräcklig och gjorde henne alltför förvirrad, för att hon skulle kunnat go ett förnuftigt svar. Älskade mr Carlton henne? Ja, det har jag redan sagt; han älskade henne med en stark och lidelsefull kärlek. Han hade haft vilda passioner och sällan ryggat tillbaka, när det varit fråga om deras tillfredsställande, och i hans förflutna lif funnos måhända tilldragelser, på hvilka han ej gerna ville blicka tillbaka. Men hans hjerta hade aldrig öppnats för kärlek — för ren andlig kärlek — innan han såg Laura Chesney. Sedan någon tid tillbaka hade det varit hans brinnande begär, hans föresats att göra henne till sin maka, och vilja och handling voro ett och detsamma hos mr Carlton. Laura väntade starkt motstånd från sin far och sin familj. Mr Carlton frågade icke det ringaste efter sådant motstånd. — Pappa har längtat så mycket efter dig Lewis, sade hon lågt. — Är han sämre i qväll? — Nej, men han är mycket retlig. — Jag ämnade icke gå in nu, anmärkte mr Carlton.