Göteborgsposten – 9 augusti 1864, sida 1

kommer och begär hvad jag rätteligen har att fordra, är ingen hemma för mig. -Är det mycket? frågade Laura. — Sju pund och elfva shilling. Vi ni betala mig, miss ? Hon häpnade, när hon hörde huru mycket det var. — Hvad jag gerna skulle vi ja betala er! utropade hen ofrivilligt. Jag har intet att betala er med. — Vill ni låta mig komma in till kapten Chesney? — Då jag sade er, att han var sjuk och icke kunde ta mot er, talte jag sanning. Ni får komma igen, när han är bättre. — Hör på, miss, sade karlen. Ni vill icke betala mig, (kanske det är sannt, att ni icke kan) och ni vill inte släppa mig in till kaptenen, som kan betala. Jag blir derföre tvungen att be er framföra en helsning från mig till honom. Säg honom, att jag mycket ogerna faller någon gentleman besvärlig, men jag måste göra det för att rädda mig sjelf. I dag är det torsdag, och så visst som vi två stå här, miss, skall jag, om pengarna ej betalts mig före kl. tolf nästa lördag, lagsöka honom. Knappt hade han sagt detta, förrän han vände sig om och gick hastigt nedför kullen. Laura lutade sig mot porten och öfverlemnade sig åt sin förtret. Hon kom icke så ofta som Jane i beröring med dessa obehagligheter, och det var lyckligt, ty Laura skulle ej fördragit dem med saktmod. Det förekom henne detta ögonblick som om hvarje fristad, hvarje afligsen öken skulle bli för henne len fridens hamn i jemförelse med hennes fars hem.