Göteborgsposten – 5 augusti 1864, sida 2

min illusion, och tårarne stego i mina ögon sympatetiskt med dem, som allvaret och minnet hade framkallat i hennes. — Hvad för sorger hade hon haft, Jane? — Det sade hon icke, men jag är öfvertygad om, att hennes ord voro blott alltför sanna och hennes bedröfvelse alltför verklig. Hon tycktes ega mycket, som band henne vid verlden, ty hon hade man och barn, bröder och systrar — hon tycktes, kort sagdt, ha allt, som gör lifvet lyckligt. Benranglet finns der vi minst vänta det. — Om det en gång kommer till mig, Jane, dör jag då? — Nej, skrattade Jane, ty det låg någonting komiskt i den lilla flickans egendomliga allvar. Det tar inte lifvet af folk så der; det lär dem istället hur de böra lefva. Jag skall upprepa för dig ett tänkespråk, som du bör komma väl ihåg. Motgången — med motgång förstås alla slags bekymmer och sorger — antingen förhärdar hjertat eller öppnar det för paradiset. När motgångens stora, fula benrangel kommer till dig, Lucy, måste du låta det göra det senare. — Motgången antingen förhärdar hjertat eller öppnar det för paradiset, upprepade Lucy. Det är ett vackert ordspråk ; jag tycker riktigt om det. Men vi borde ha följt Laura som ilat upp till sin far till följe af hans kallelse. Kapten Chesney satt beqvämt i en ländstol med fötterna utsträckta framför sig på en för dem inrättad hvilopall. De voro insvepta i bindlar, såsom giktpatienters fötter stundom måste vara. Hans