Göteborgsposten – 3 augusti 1864, sida 1

nerligt, att en man sådan som hr Hierta, hvilken i unga år, första tiden han dirigerade Aftonbladet, var liberal så att det blixtrade om honom, på senare åren blifvit allt mera och mera återhållsam i åsigter och nu står vid sin lefnads afton på god väg att med full packning inmarschera i det konservativa lägret — men han är ej den ende som gjort detta och förklaringen: man blir klokare för hvarje dag, torde få gälla hvad den kan. Hr Wallenberg är både en för-efteroch omtänksam man, med hufvudet ständigt fullt af ångbåtar och kassaförslag, och i sin egenskap at f. d. premierlöjtnant vid K. M:ts flotta tror han sig vara rätta mannen att begripa hur farlig en bank är för ångfartyg i allmänhet, för stora ångtartygsredare isynnerhet, och med särskildt afseende fästadt på banken i Mälaren. Men, såsom sagdt, vi ha nu fått sammanbindningsbana, de enskilda intressena ha blifvit undan petade och Stockholm har ändtligen förmått sig att mottaga den present af 3,070,000 rdr, som ständerna så frikostigt anslogo vid sistl. riksdag. Hvilken annan stad än Stockholm skulle ha gjort så många krumbugter för alt mottaga en så artig gåfva? Säkert ingen! Tidningarne ha omtalat att en tafla af konungen, En utsigt i Norge, förekommit i ett nyligen af sällskapev för kopparraderingar i Paris utgifvet häfte. Konungen lär sjelf vara medlem af detta sällskap, och hvad mera är: han har sjelf graverat eller raderat denna tafla. Af det prof jag sett at detta slags koppargravyr, som utöfvas endast af höga eller rika dilettanter för deras eget nöje, tyckes denna konst ej stå på någon höjd af högt uppdrifven konstnärlighet, och detta prof var just samma radering, verkligen af II. M:ts i olja målade tafla Parti från norska sjellbyggden. Exemplar at denna radering utdelade H. M. i höstas trikostigt åt några vänner och på det sättet fick jag tillfälle att se den. Sjelfva plåten skänkte konungen till det nämnda sällskapet i Paris, som tagit aftryck deraf och infört det i de exemplar som utgifvas, afsedda uteslutande för sällskapets fåtal af medlemmar. Bellmansfesten i år, d. 26 Juli, var vida mer besökt än under flera föregående år, så vida jag kunde finna. Kring kl. 5 på e. m. började folket strömma fram till den glade sångarens byst, fortskaffade med ånga, egna och andras (hästar) ben. Musik — bellmanska melodier — utfördes hela aftonen af tvenne musikkårer och senare på aftonen afsjöng Bricolls kör — som på sommaren ej är särdeles stor -— åtskilliga sånger till skaldens ära. Ni kan lätt tänka er hvilken värme, hvilken trängsel och hvad dam sedan skulle uppstå på den lilla slätt, der flere tusen personer ville stå och som oupphörligt genomkorsades af ekipager. För att öka oredan och trängseln hade i år ett större antal artisteri fria luften än vanligt infunnit sig, men de bidrogo på samma gång att åt det hela gilva en lifligare anstrykning af folkfest. Dessa nartister i det fria voro ej de svärmande positivspelarne, ty de tillätos ej att blanda sina toner med Bellmans, utan andra resp. konstnärer. Så hade en mycket stor Kasperleteater tagit plats på krönet invid vägen som förbi Weylandts villa leder till Bellmansro. En mängd menniskor skrattade här med full hals, och jag kan ej neka till att flera saker utfördes som voro verkligen roliga. Sålänge representationen fortfor — fortfor äfven insamlingen. Längre fram hördes s. k. toner ur en sprucken trumpet, folket rusade dit och jag med. Här var en Mossjö Pajas, som skulle uppsända en luftballong så snart kostnaderna för fyllningen voro betäckta. Insamlingen började derför genast och medan denna