Göteborgsposten – 3 augusti 1864, sida 1

verldsdels allmänhet. Ett rop af sympati besvarade Polens skri af smärta. Hade i den stunden samma ädla instinkter funnits i statsmännens krets som de, hvilka då kommo folkens hjerlan alt klappa så varmt för den nation, som vågade bryta sina bojor och stod färdig att slå dem i ansigtet på en hånande tångvaktare, — då hade frihetens banr i denna stund svajat fritt öfver Europa och stolt utvecklat sin duk för litstriska vindar och progressiva idcer. Då hade denna fråga varit europeisk, och folkens moral hade ej lidit den nesa, som den sedan åsamkats, neml. att — förgäta sig sjelf. Hvad blef den i stället? Det ligger en afgrund för Europas politiska öde i svaret på denna fråga; men lätom oss se den med öppna ögon och ej längre bära sjelfviskhetene bindel. I stället för europeisk gjorde Ryssland törst den polska frågan till en inre rysk, utan atl någon mäktig hand i Europa höjdes deremot. Folken väntade på denna samma tormel, som en gång uttalad från Tuilerierna inledde frihetskampen i Italien, detta enstaka ord: Avancez! Men de väntade förgätves. Fransmännens kejsare fann kampen för ojemn och sökte fåfängt förena med sig åtminstone en europeisk stormakt, för att betvinga den civiliserade barbaren, som i Polen hotade och hotar hela vår civilisation. Försöket strandade, säger en förs. mot Österrikes dubbelhet och Englands afundsjuka samt kortsynthet och fruktan för ofred, d. v. s. för förlusten af handelsinkomster; våren, sommaren, hösten kommo och försvunno under diplomatiska förhandlingar, medan Polen blödde under de ryska piskorna, samt Preussen och Gsterrike mer eller mindre öppet höllo offret bakifrån i armarne. Ryssland, som väl visste, atv det eger mera säkerhet och fördel i att dela ansvaret för ett brott med andra, än att stå ensamt, och att, då dessutom ett brott endast kan försvaras med ett nytt brott, med våld, man är starkare, om man är flera, -Ryssland nedlät sig nu, med hela den smidighet af katt, som ligger i dess diplomati, att vidga den polska frågan och uppgifva sin forna föresats att behandla den som en uteslutande inre rysk. Till svar på hela det vestliga Europas framställningar till Ryssland om miskund med Polen, svarade czarens kansler med att ingå på den ettergitt, att han ville förhandla med de öfriga delningsmakterna om Polens blitvande öde. Österrike korsade sig först öfver detta ohemu la förslag och antog en värdighet i hållning, som bevisade, att skådespelarekonsten ej ligger nere i wienerkabinettet. Ryssland upprepade emellertid sina anbud om denna eftergift, som Åviltnade om czarens ädelmodiga sinnelag mot det otrognaste folk af alla, dessa oroliga polackar — och till slut fann sig Osterrike betogadt att antaga detsamma. Ryssland hade gjort en eftergift, men den var en vinst, en fördel. Det stod numera ej isoleradt, det hade sina medbrottslingar och den mellan dessa rådande entente cordiale bebådade nya segrar för den ryska diplomatien. Ty från den stunden voro Preussen och Österrike afgjordt Rysslands vasaller; men Ryssland är Europas erkefiende, det är folksrihetens naturlige ovär, det är absolutismens och näfrättens råe målsman; genom att ställa sig under hans öfverherrskap, äro äfven Österrike och Preussen Europas fiender, d. v. s. ett sådant Osterrike och ett sådant Preussen, som dem vi nu ha tramför oss, ett Rechbergs Österrike, ett Bismarcks Preussen. Men, torde man fråga, huru hade tyska folket kunnat tåla, att det på detta sätt blef en allierad till Ryssland? Huru hade det kunnat medgifva, att man fråntog det dess med