Göteborgsposten – 3 augusti 1864, sida 1

3 tryckte tålamod men ledsnad; man såg, att hennes lif ej var fritt från bekymmer. Laura Chesney satt och spelade piano miisterligt men så lågt, som om hon ville, att ljudet ej skulle hinna långt; hennes klara, bruna ögon lyste och blixtrade herrligt, och hennes klassiskt bildade ansigte var ovanligt skönt. IIon var tjugotre år gommal men såg yngre ut; hon var medelmåttigt lång, smärt, och full af rörelsernas behag samt hade något ovanligt ungdomligt i sitt väsende. Laura ansågs derföre alltid yngre än hon verkligen var. Hon var en af de fåfängaste flickor i verlden, fastän ingen upptäckt det. Flickor äro fåfänga af nuturen; sköna flickor äro mycket fåfänga, men sällan har en fåfänga sådan som den, hvilken befläckade Laura Chesneys hjerta, funnits i någon qvinnas hjerta. Den hade varit hennes lifs hufvudpassion — den hufvudpassion, som hindrat de öfriga frön till godt och ondt, som funnos inom henne, att göra sig gillande. Dermed vill jag icke ha sagt, att fåfängan var hennes enda fel; långt derifrån! Hon hade andra mindre negativa, om egensinnighet, envishet ech sjelfrådighet. På sista tiden hade en annan passion bemäktigat sig henne, — en passion, som tycktes förändra sjelfva hennes natur och beherrska hennes egenkärlek, neml. kärleken till mr Carlton. Det är hennes ögon som vända sig mot det klara solljuset; det ir hennes hjerta som hviskar: han kommer såäkert! Hon var klädd i en vacker klädning af glänsande siden, hängande underärmar af dyrbara spetsar beskuggande de hvita, fint bildade armarne, på hvilka gyllne armband glittrade. (Forts.)