Göteborgsposten – 1 augusti 1864, sida 1

ja härblott erinra H. T. om hvad hon sjelf förut sagt, alldenstund troligen andras ord ej ha för henne den klang, som vederbör. Efter det slesvigska ständerförsamlingen upplöst sig, yttrar H. T. d. 23 Juli förl. år bland annat: . Kommer Danmarks regering att handla i den anda, som omständigheternas makt synes fordra, nemligen att närmare ansluta Slesvig till Danmark, med bibehållande af den provinciella sjelfstyrelsens grundval, under det Holstein mera bestämdt afsöndras, så är vägen öppnad för den skandinaviska politik, som önskas af nordens alla folk, och hvilken måste utgöra vilkoret för det förbund med Sverige och Norge, som nn å Danmarks sida eftersträfvast. Innebar novemberförtattningen något annat? Vidare heter det för samma dag: Om Tyskland ej upphör med de hotelser och och stämplingar, som varit alltför litet förenliga med de rättänkande folks syften, utan drifver sina exekutionsplaner på spetsen, så återstår visserligen för det förenade Norden ingen annan utväg än att möta våld med våld. Det är med smärta vi uttala detta, då vi alltid i det protestantiska Tyskland skådat en naturlig vän och bundsförvandt mot österns barbari. Meu rättsprincipen måste gälla mer än vänskapen. Vår goda kollega är dock ännu mera gåpåare än så, hvarföre vi vilja, till dess eget begrundande, citera ett dess uttalande d. 28 Okt, förl. år, så lydande: Dagl. Allehanda har i elfte timman uppträdt med synnerlig häftighet mot de förenade rikenas framträdande i handling gentemot den orättfärdiga tyska exekutionen, och bladet är nog oförsigtigt att påstå sig dervid vara en tolk för hela Sveriges allmänna mening, Det är naturligtvis här såsom alltid ganska svårt att dömma öfver en hel nations mening, hvarföre det också är förmätet att tillegna sig mälsmansskapet för densamma; men efter hvad vi kunnat finna, är landets opinion, ehuru varmt älskande freden, dock ingalunda benägen att kompromettera vår regerings och vårt eget anseende, när det gäller att visa det en man står bakom ordet. En liten nation som vi äro, skulle vi ej vilja draga öfver oss samma hån och nesa, som en viss stormakt i dessa tider ådragit sig, att vara stora i ord men fega i handling. Det finnes en nationalvälfärd att värna, och mer än en gång harva vi sökt visa fredens betydelse för vårt land i detta fall, men det finnes ock en nationalära, icke fåfängans, men hederns, och denna lärer svenska folket ej vilja så lätt uppgifva. Fredrik VII:s död omändrade liksom så mycket annat äfven H. T:s ställning, men om det funnes något tvitvel om, att bladet förut allvarligt ansåg, att Sverige ej kuude draga sig ifrån att äfven ensamt bistå Danmark, Åutan att rentaf blottställa sin heder (se H. T. för d. 11 nov. förl. år), häfves detta af följande citat ur en H. T:s uppsats för d. 20 nov. Det kan nu ej komma i fråga, att vi skola deltaga (i kriget) utan mäktiga bundsförvandter. Tillsvidare torde dessa erinringar vara tillräckliga, för att visa, huru förträtfligt detta yttrande af H. T. för i lördags lämpar sig på bladet sjelst: Dessa öfvermodiga gåpåare äro gemenligen de första som förlora besinningen när trångmålet och saran stå dem för ansigtet. Allmänheten skall, om än omständigheternas makt nu håller den tillbaka, dock till slut för rättens egen skull skänka de män sin aktning och sin sympati, som anse Sveriges heder vara lika mycket inblandad i frågan efter Fredrik VII:s död som före densamma, anseende folkens och ländernas sak stå framför konungarnes och dynastiernas. Det nu lidna nederlaget skall ej heller nedslå deras mod, och då en gång lyckans sol åter ler åt deras sak, skola de kanske äfven få se Handelstidningen i sina leder. Länets nye höfding. En skildrare i Bohusläns Tidning af Ett besök i Lysekil skrifver bl. a.: I Tisdags på e. m. lade Marstrands tulljakt till vid Lysekils tullbrygga. En medelålders man i anspråkslös drägt hoppade i land. Det var länets nye styresman, grefve Ehrensvärd, som på detta sätt färdades kusten uppefter, gående i land och besökande hvarje fiskläge eller framstående plats. En