Göteborgsposten – 30 juli 1864, sida 1

— IIur gammal är ni? frågade domaren buttert. — Gammal? skrek mrs Gould. Är detta en domstol der man gör sådana slags trågor? — Det är en domstol, der ni måste svara på alla frågor, som göras er. Hur gammal är ni? Mrs Gould jemrade sig och framhviskade knappt hörbart, att hon var fyrtiotvå år. Domaren såg på heunes gråa här och skryliga ansigte, och han hade kanske intet emot att roa sig ett par minuter på hennes bekostnad. — Fyrtiotvå, sade han högt till sin skrifvare, anteckna det. Ni har väl sagt sannt, tillade han, i det han åter vände sig mot vittnet. Kom ihåg att detta är en domstol, och att ui aflagt er ed; ni skulle väl ej tycka om att anklagas för mened. Mrs Gould snyftade och skrek och fick slutligen ett verkligt hysteriskt anfall. När oväsendet var öfver, började domaren ånyo sålunda: i — Vi ha ej ännu slutat frågan om åldern. Hur gammal sade ni er vara? — Är jug tvungen att säga det? — Det är ni, kan ni väl begripa. Och märk, jag frågar er det för sista gången; domstolens tid får ej spillas på detta sätt. Hur gammal är ni? — Jag är bara femtiosex, tjöt mrs Gould, utgjutando strömmar af tårar och ättika, under de närvarandes högljudda skratt. (Forts.)