Göteborgsposten – 28 juli 1864, sida 2

hvad som sker, icke skall med vapenmakt motsätta sig den ordning, som Österrikes, Preusssens och Danmarks regeringar kunna finna det sindamålsenligt, att i deras gemensamma intresse genomföra. Men om denna ordning stode i strid mot billighet och rätt, skulle det ögonblick kunna komma, då billighet och rätt vände sig emot dem, som frivilligt deltagit i att samvetslöst kränka dem. Vi äro öfvertygade om, att Christian IX intet ögonblick skall tänka på sin tyska härkomst, utan endast hatva för ögonen, att han bär namn af Danmarks konung. Det kan emellertid ej undgå vår uppmärksamhet, att det ges symptomer, hvilka antyda, att det hos de danska ministrarne finnes en hog att mera rikta sina blickar på hvad som skall vara bäst med hänsyn till konungens personliga ställning, än på den nations sintressen, öfver hvilken han genom det nu sönderrifna fördraget af 1852 kallats att regera. Det skulle vara oss kärt att tro på Preussens hofsamhet och Österrikes karaktersfasthet; men vi äro icke i stånd, att längre göra oss några illusioner i detta fall efter de tvenne maktornas hållning å konferensen och deras -Thela beteende i den dansk-tyska striden, hvarföre man måste vara beredd på, att de äregiTriga fordringarne icke känna några gränser. Vi skola derföre icke bli förvånade att få höra, att de österrikiska, danska och preussiska ombuden, då de sammanträdt i Wien, öf(verenskomma om ett afgörande, hvarigenom tyska förbundet skulle inkorporera ej allenast Holstein, hvars befolkning är tysk, ej allenast den del af Slesvig, hvars befolkning jemväl är tysk, utan äfven de territorier, hvilkas befolkning uteslutande är dansk till ursprung, seder intressen och karakter. En sådan ordning skulle på samma gång vara ett uppgifvande af londonerfördraget och en kränkning af 1815 års traktater, hvilka fastställt gränserna för det tyska förbundets territorium. Vi för vår del skola visserligen aldra minst bråka deröfver, att Österrike och Preussen ringakta wienerkongressens verk; men vi kunna likväl icke tillstädja, att man uppgifver den skrifna rätten, den gamla rätten, utan att sätta annat i Å stället än suveränernas godtycklighet och vi måste protestera mot ett sådant missbruk af makten. Vi kunna mycket väl förstå, att Tyskland ej vill låta sig bindas af 1852 års fördrag, som det icke erkänt eller längre erkänner. Vi kunna äfvenledes gå in på, att — -—. PF m —2 2— — — det icke skall bli stående vid de gränser, som den europeiska koalitionens representanter bestämde år 1815 mot Frankrike. Men på grund af hvilken rätt låter det sålunda egenmäktigt och godtyckligt dessa gränser aflösas af nya, hvilka ej legitimerats genom befolkningens votum och nationalitetens rätt? Härom vänder sig hela frågan. Vi ha ej något emot, att man lemnar den gamla, skrifna rätten, men med ett vilkor, att man låter den aflösas af den nya rätten, nationalitetens rätt, att man tillfrågar befolkningen, innan man förfogar öfver densamma, och framför allt med det vilkor, att man ej anknyter delar af den skandinaviska folkstamman till tyska förbundet. De båda tyska stormakterna, hvilka stå i begrepp att lemna den gamla rätten, utan att antaga den nya, borde betänka sig tvenne gånger, innan de göra sig skyldiga till ett sådant missbruk at makten och en sådan kränkning af billigheten. De böra icke glömma, att det finnes ett straff, som kallas vedergällningens. Om tyska förbundet nu utvidgar sina gränser på ett orättvist sätt och i trots af tördragen, utsätter det sig för att bli betaldt med samma mynt, och detta skall vara så mycket mera störtjent, som det sjelft först gifvit efter för er— , , ; 2 t 2 öfringslustan. Om det nu låter denna räda, då det kan ha fördel deraf, hvarföre skulle det icke då kunna hända, att andra dukade under för samma frestelse och till dess skada? Denna uppsats har gjort väsen af sig på börsen i Paris, der baisse har inträdt och stämningen börjar känna sig oroligt påverkad. Är det en slump eller är det planmessigt, att samma tidn. innehåller från Nassau en ganska egendomlig korrespondens angående I Rhenprovinserna. Vi meddela här nedan detta l bref: Den rubrik, jag valt, angifver ett ämne, i som är alltför omfattande att kunna behand— — — las i en korrespondens; men jag tänker icke heller inlåta mig på en uttömmande diskussion at denna fråga. Jag vill endast anföra några fakta och personliga intrvek ach Ister