Göteborgsposten – 28 juli 1864, sida 1

värdighet han för närv. är ende innehafvaren. Riddarvärdigheten af Svärdsordens stora kors, som ic:e må förblandas med värdigheten Kommendör med stora korset, stiftades al Gustaf III såsom utmärkelsetecken fö vunna träffningar, första klassen för hufvudbataljer och andra klassen för mindre drabbningar. För närvarande finnes blott en medlem af hvardera klassen, neml. at den första kejsar Napoleon III, som fick denna dekoration efter slaget vid Solferino, och af andra klassen ofvannämnde frih. Cederström, som derjemte är elter diplomets datum (11 Maj 1838) den sjette bland hrr serafimerriddare. För sjöfarande. Utrikesdepartementet meddelar genom annons i Posttidningen för d. 25 d:s en förändring i differentialtullen för svenska flaggan för de Philippinska öarne. Tefföska expeditionen. Nya Dagl. Allehanda för sistl. Måndag innehåller ett bref från den å Ernst Merck medföljande skeppsläkaren, kandidat Hultin (signaturen M. M.) hvarur vi intaga nedanföljande : ÅVid Waxholmen lemnades fartyget af den längst medföljande polistjenstemannen, som vid afskedet helsades af emigranterna med upprepade hurrarop. Jag tror visserligen att detta till en stor del härrörde af hans visade humana och värdiga sätt, men det hade äfven en större betydelse såsom en yttring af folkets afsked till den sista svenska myndigheten, för hvilken. de under så många dagar af otålig väntan, bråk. upprop och besvär, som väl kunnat göra dem utledsna, likväl alltid visade den största lydnad och aktning. Polismastaren yttrade äfven ombord sitt nöje och till och med sin förundran öfver deras värdiga beteende. Också måste jag här tillägga att folket i allmänhet synes väl valdt och bättre än att jag skulle unna dem åt Amerika på Sveriges bekostnad. Nog finnas väl åtskilliga mindre goda exemplar ombord, men allmänna andan har redan från början tagit en så rätt och afgörande riktning, att de äfven, utan befälets åtgörande, måste foga sig deruti. Aftonen var lugn och vacker, skämt och förnöjelse visade sig öfverallt och de öfvergingo snart från sitt första obestämda chaos och togo form af sång och balett. En flöjt och en guitarr började sitt samtal för-ut och däcket gungade under valsen; så hördes Björneborgarnes marsch af en chör, som icke saknade något mera än kännedom om och makt med sina krafter, och så marscherade unga och gamla om styrbord akter-ut och tillbaka om ba-bord. Men marschtakten blef snart för tvungen, det märkte flöjten och guitarren och drogo till med en långdans, som ock genast sattes i verket af långa, handhopknäppta rader. Och mr Tefft stod och såg på, och hvad han tänkte må hin veta. Men cn lång, glad sälle tog en släng ut ur raden, och stod med djerft bocksprång framför mannen och sade: så här lefva slafvarna! — Yes! När vi närmade oss till Dalarö, steg mr Teffi upp på ett skyligth och äskade ljud. Alla samlades omkring honom och han upplyfte högra handen med insidan framåt och talade tio ord engelska. Jemte honom stod hans tolk, han lyfte venstra handen, gjorde ett fyra fjerdedels takttecken och öfversatte, och derpå hurrade åhörarne. Hvad han sade är icke godt att relatera, det var endast korta fraser, uttänkta under öfversättningen och hurraropen. Om J uppfyllen edra kontrakt, så skall the company göra detsamma! Om kompaniet bryter kontraktet, så ären J frie från edra förbindelser. J skolen vara lydige och ordentlige, ty uti Amerika finnes strafflagar för den brottslige och försumlige, liksom uti andra länder! (Här hurrades icke) o. s. v. Han slutade med en välönskan och hans auditorium upphöjde för honom ett lefve, följdt af lifliga hurrarop, och derpå uppstämde de... Hvad menar man, att de uppstämde för en sång? Ack, jag rent af älskade dem i deras hjertans rena enfald i den stunden, då ur hundrade munnar unisont, starkt och rent klingade: Ur svenska hjertans djup en gång, en enkel, men en samfäld säng-. Gud vet huru mycket mr Tefft var i stånd att begripa al piken, men att de sålunda skenbarligen stötte vapnet midt i bringan på honom, det fägnade mitt gamla hjerta. Och så vredo de detsamma hjertligen omkring med nästa stycke, som var Värt land på Pacii sköna folkmelodi. Men när jag då såg de gröna, solbelysta holmarne rundt omkring mig, da rann första sucken ur mitt bröst, och jag kunde icke längre tänka på ett löje och ändå log hvarenda strand mot mig och jag tyckte att det var mot mig ensam. Då förgat jag bullret på däck och hörde endast sången; men såsom hade han framqvällt ur mitt eget hjerta. Och deraf kommer det sig, att jag icke har mera att berätta om den dagen.