Göteborgsposten – 27 juli 1864, sida 2

båda tyska stormakterna vilja dessutom skörla en praktisk fördel af denna personalunion, och bästa metoden derför är, att under fögleriet Slesvigholstein draga så mycket land som möjligt, för att derigenom uppväga och kanske äfven väga mer än det egentliga konungariket Danmark inom dettas eget sköte. De båda makterna tordra derföre Slesvigs, Holsteins och Lauenburgs fullständiga afskiljande från Danmark, men då intet sken af rätt till Lauenburg förefinnes, vilja de båda makterna i ersättning lemna en del af norra Slesvig, hvilket vill med andra ord säga, att Apenrade-Tönderlinien åter är framme och spökar. Mot denna kombination uppställer Frankrike den diplomatiska invänningen, att genom Apenrade-Tönderliniens bestämmande som gräns en del af den danska nationaliteten i Slesvig rSyckes från sin stam och eröfringsvis drages in med våld under en annan, hvarföre Frankrike åter fordrar folkomröstningens afgörande. Men då det ej gerna kan anses troligt, att Frankrike äfven vill draga svärdet för sin uppfattnings framgång och en personalunion dessutom skulle öfvervinna många skrupler, är det sannolikt, att Frankrikes protest skall bli utan någon omedelbar verkan. Saken är deremot för framtiden högst betydelsefull, ty den gifver Frankrike rätt att mäta i åt Preussen med samma mått som detta sjelf mätit; och det kan väl vara möjligt, att det skall vilja använda dess metod på Rhenprovinserna. Frankrike har emellertid uppfyllt sin skyldighet, det bar varnat Preussen — och deri ligger just det betydelsefulla. De båda tyska stormakterna fordra derjemte, att de trenne hertigdömena skola bilda ett eget sjelfständigt rike under en egen furste. Rendsborgsaffären visar, att de ej skola i detta atseende uteslutande hålla sig till Förbundsdagens furstekandidatur, utan veta att knuffa fram sin egen. Detta tyckes vara hufvudpunkterna i planen till stridsfrågans fredliga lösning; men naturligtvis sammanhänger härmed en del detaljfrågor, hvilka omöjligen kunna nu med någon bestämdhet angifvas och i alla fall till väsentlig del komma att bero af förhandlingarnes gång. Den officiela tyska berättelsen om kapten Hammers sista kamp lyder: ÅKapten Hammer har efter ön Förs besättande af de allierade trupperna icke kunnat med sin fottilj komma i rum sjö. Kanonbåten Blitz och båtarne från Seehund uppsökte honom der d. 14. Samma dag på middagen vägrade H. att kapitulera, men gaf sig på aftonen åt Bliv. i Fahrtrap Dybe, mellan Amrum och Sylt. Inalles äro 8 officerare, 244 man, 2 ångare, 2 kusttartyg, 10 tullkuttrar och 5 transportfartyg fallna i våra händer. Vid Förs nordkust har Hammer borrat 7 kanonjollar i sank, förnaglat kanonerna samt förstört vapen och ammunition. Hammer fördes som fånge direkte tilll Cuxhaven. De andra fångarne fördes deremot först till Rendsborg.