Göteborgsposten – 27 juli 1864, sida 1

Judith hade börjat att skälfva. Omsider tog hon händerna från ögonen och såg på sin syster. Säger du, att mr Stephen skickade giftet. — De säga så. Det vore besynnerligt, om han gjort det. Men hennes död tycks bevisa det bestämdt. — Då har han icke skickat det, ropade Judith med eftertryck. O, Margaret, hvad detta är förfärligt. När dog hon? — Jag tror, att klockan fattades en qvart eller tio minuter i tio i går qväll, då hon dog. Mr Carlton lär ha varit der om aftonen, och han var der, när drycken kom och han luktade giftet i flaskan. Han gick till Greys för att fråga mr Stephen om det var som det skulle, men hon hade druckit det innan han kom tillbaka. Det stela stirrande uttrycket visade sig åter på Judiths ansigte. Ilon tycktes ej förstå hvad Margaret sade, utan såg alltjemt på henne. — Om mr Carlton kände lukten af giftet, hvarföre förbjöd han då dem ej att ge henne det? sade hon efter en stunds tystnad. — Det minns jag verkligen inte, men jag tror, att mrs Gould sa att han förbjöd det. Hon har sagt mig allt detta; hon kom hit in så snart jag kom ner i morse. Hon är alldeles öfvergifven, och det är gumman Pepperfly också. Men, som jag säger dem, de behöfva inte vara rädda. Det ger inte ut som om de rådt föret. Judith steg upp, efter att ha suttit stilla och lyssnat till berättelsen. — Jag måste gå in och höra mer, Margaret, sade