Göteborgsposten – 27 juli 1864, sida 1

vid Helsingör dröjer det öfver trenne timmar innan man kommer fram till Helsingborg. De barkeringen der påminner starkt om landstig. ningen vid vestra kustens badorter, emedar det här som der utgör stadens mest freqven terade nöjen att infinna sig vid kajen och tags den lefvande laddning som ångbåtarne medföra i ögnasigte. Bland mängden träffade jag lyckligtvis genast ett par gamla bekanta, hvilka ledsagade mig till närmaste hotell och sedermera förde mig omkring i staden, men sanningen att säga lemnar den rond jag gjorde ej anledning till några intressantare meddelanden, då Helsingborg, såsom stad betraktad. har ett starkt syskontycke med en stor del af Sveriges öfriga småstäder. Gatorna äro folktoma, illa stensatta, irreguliera, husen till ett öfvervägande antal envånings, invånarne känna någotsånär hvarandra allesammans, hvadan en främling genast vinner uppmärksamhet och tilldrager sig nyfikna blickar trån alla fönster. Stadens tvenne förnämsta platser, nemligen Helsan, en anläggning hvars ändamål antydes af namnet, och det gamla historiskt märkvärdiga tornet Kärnan togos i ögnasigte, men båda två hafva alltför otta blifvit beoch omskrifna, för att min anspråkslösa penna skulle behöfva dertill användas, så mycket mera, som jag om den förstnämnda platsen ej finner just något vidare att säga och utsigten från Kärnan, sedan man lyckligt och väl skalat uppför dess oräkneliga antal trappor, står vida öfver all beskrifning. Man måste med egna ögon se denna gudomliga tafla, för att få en ide om densamma. Söndagen fortsatte jag mina ströftåg, tog mig ett herrligt bad i stadens vackra bassin, hvilken har namn för att vara en af de mest storartade i Sverige, besökte Öresundspostens älskvärde och modigt mot all gammal surdeg krigförande redaktör, gjorde den erfarenheten att man på stadens mest framstående restauration får vänta horribelt länge på matbitarne och ännu längre på dryckjom, ty vare sig nu af glömska eller af motvilja för att servera något så torrt som vatten, nog af, jag begärde at kyparen ett glas vatten, men fick aldrig mera än ett vattenglas, resten måste jag efter åtskilliga fruktlösa klingningar söka skaffa mig sjelf. — Kom så eftermiddagen och med den glanspunkten af resan. Om söndagarne bruka Helsingborgsboarne sommartiden med mycken förkärlek företaga Ramlösaturer och i dag voro utsigterna för ett angenämt tillbringande af eftermiddagen derstädes större än vanligt, då det å Kulla Gunnarstorp för närvarande residerande Östgöta-hertigparet nådigst lofvat besöka brunnsbalen på attonen. Helsingborgs torg företedde denna eftermiddag en Köpenhamnstafla i miniatyr, då på torget höllo en massa hyrvagnar af alla slag och dimensioner, redo att för 24 skilling — man räknar nemligen ännu efter gamla myntfoten här — föra en ut till Ramlösa. Vårt sällskap var just lagom för att fylla en dylik vagn, och så bar det i väg. — Färden till Ramlösa erbjuder flera vackra taflor: till venster har man de bördiga sädesfalten och många ståtliga herresätena, bland hvilka det af bafon Blixen-Finecke för sommaren förhyrda, straxt invid staden belägna och baron Essen illhöriga palatset särskildt förtjenar nämnas, och till höger ser man Öresund med sina oräkneliga segel. Ett stycke längre ut är stadens vackra begrafningsplats belägen; densamma begagnas äfven med stor förkärlek till promenadplats och hur otroligt det än må låa, så var här verkligen mera lif än i sjelfva le lefvandes stad. På en höjd synes, invid ett vackert herresäte tillhörigt possessionaten N., ett litet anspråkslöst, under byggnad vaande hus med tillhörande trädgårdstäppa, RR RR RR RR RE