Göteborgsposten – 25 juli 1864, sida 2

Senare Post. Under afvaktan på hvilken utgång förhandlingarne skola taga i Wien, öfverraskar England — ehuru det egentligen ej är öfverraskande, ty från det hållet kan man vänta allting — verlden med en ny note, som lemnar det amplaste vittnesbörd om till hvilken krypande nullitet engelska regeringen nu nedsänkt sig. Denna note är undertecknad af lord Russell d. 6 d:s och tillställd engelske gesandten i Köpenhamn, sir A. Paget, samt af följande innehåll: Den danske gesandten i London har till mig öfverlemnat en depesch, som han mottagit från biskop Monrad. Jag tillställer er härmed en afsigt af densamma. H. Mt:s regering hyser sympati för Danmarks konung och folk under den hårda pröfning, som de måst genomgå. H. Mt:s regering erkänner berättigandet af de flesta förebråelser, som danska regeringen framställer mot de makter, hvilka deltagit i londonerfördraget, men frånträdt dess bestämmelser och under form af en förbundsexekution i Holstein faktiskt kullkastat konungens af Danmark myndighet i båda hertigdömena. Men det är af största vigt för Danmark, att danska regeringen rätt uppfattar sin ställning för ögonblicket. Då de danska ombuden vid konferensen förklarade H. Mt:s fullmäktige, att den af de tyska makterna föreslagna gränslinien var för Danmark oantaglig, ansågo H. Mt:s fullmäktige sig förpligtade att göra den frågan, huru danska regeringen kunde hoppas att ernå bättre vilkor genom krigets återupptagande. Till följe häraf är det ej längre tal om besittningen af Dyppel och Als, som Preussens och derefter Österrikes fullmäktige förklarade sigj vilja tillråda sina regeringar att öfverlåta till Danmark, om det samtidigt ville gå in på linien norr om Flensborg(?). Få dagars fientligheter ha tillintetgjort allt hopp om att komma tillbaka till grefve Bernstorffs förslag. I sista delen af sin depesch uttalar biskop Monrad den förhoppning, att de makter, som under förhandlingarne hafva visat Danmark så stort intresse, icke skola svika om kriget ånyo utbryter. De neutrala makterna ha visserligen, i det de leddes af allvarlig önskan om att bevara Danmarks oafhängighet och hyste beundran för den tapperhet, som ett modigt folk lagt i dagen uti en så olika kamp, gjort sitt yttersta och icke sparat någon möda, för att skaffa Danmark sådana fredsvilkor, som det var möjligt att erhålla på grund af Österrikes och Preussens odisputabla öfverlägsenhet och Tysklands planer. Men danska regeringen må icke glömma, att engelska regeringen, fastän hon i förening med de öfriga neutrala makterna vägrade att utöfva tryckning på Danmark, för att förmå det gå in på vilkor, hvilka vi anse oförenliga med detta lands säkerhet och ära, alldrig förbundit sig, lika litet som hon nu för