Göteborgsposten – 22 juli 1864, sida 2

Till bekräftelse al denna sverenskommelse är ensamma underskrifven och förseglad af de båda fört nämnda ombuden. kaussman. v. Sliehle. (L. S.) (l. 8.) Danska Dagbladet fogar härtill soljanle anmärkningar: Vilkoren för denna vapenhvila, som miistören afslutat för att oförhinderligen hejda modsutgjutelsen, äro ungefär så hårda och tördelaktiga, som de kunna vara, för Dannark. Blockaden upphätves, fienden förblir i go at allt det al honom besatta territoriet, ch ingen förbindelse tllstädjes mellan halsön ich de ötriga provinserna. Ingenting yttras om, att de fientliga trupperna skola betala för itt uppchalle, hvadan alltså kontributionerna skola sortsara. Ej heller talas om vadministraionens regelmessiga, gång, och meningen ir väl således den, att general Vogel von Falkenstein fortfar att beherrska Jutland som militärguvernör. I måndags börjades inom riksrådets Folkething debatten om adressen till konungen, hvari den önskan framställes, att regeringen ej skall antaga lösningsförslaget om ett Slesvigholstein, förenadt med Danmark genom personalunion. Liebe öppnade debatten och förordade adressen. Konseljpresidenten Bluhme niste uppmärksamheten derpå, att adressen ej vär något svar på trontalet, emedan den ställde sig på en ståndpunkt, som förkastats på konferensen. Nu måste man söka att vinna ett nytt sotsiste. Tal. trodde sig kunna meddela, att vapenhvila, det första steget, redan ingåtts, hvarefter man önskade ett vapenstillestånd, för att så komma till fred. Vid f handlingarne om denna vore ett uttalande från riksrådet ang. lösning i en bestämd riktning ej på sin plats och kunde lätt vara alldeles olägligt. Han såg derföre helst, att förslaget toges tillbaka. Hammerich talade för adressen, i det han ej såg saken otvanifrän, som regeringen, utan nerifrån. Förre konseljpresidenten Monrad yttrade härefter: 1 a gången han åter från denna plats talade till Thinget, bad han om dess öfverseende. Han ville i fråga om adressen dröja vid sista årets tilldragelser. Dock först en anmärkning. Det hade länge funnits partier, som stått i stark opposition emot hvarandra, Eiderdanske och helstatsmän. Han hade alltid stått utanför denna partistrid. I fall det någonsin varit möjligt att få helstaten skulle han ha ansett rätt att taga den. Hade man kunnat få Eiderdanmark, med Holstein utsöndradt från den konstitutionela för8 skulle han ansett detta för den lyckligaste losningen. Danmark har emellertid icke ett ögonblick kunnat få någondera delen (hör!) och derföre hade partistriden alltid förekommit honom högst förunderlig. Hvarje försök, i hvilken riktning som helst, har stött på motstånd. Han hade känt män, som stått i nära förbindelse med främmande regeringar, och de hade aldrig kunnat nämna någon annan möjlig lösning än Slesvig-Holstein, eller delningen. Han hade känt folk som stodo i nära förbindelse med partierna i hertigdömena; han hade sjelf haft långa samtal med Holsteins ledande män; de hade aldrig pekat på annat än Slesvig-Holstein. Kastar man en blick tillbaka, bör det vara klart för en och hvar, att den strid, E split som kommit, skulle ha kommit, hvilken regering som än sutit vid styret. Man må upphöra att kasta skulden på hvarandra och taga i betraktande huru en regerings ställning här i landet är. Konseljpresidenten uppfattade icke saken rätt. Man hade icke, såsom Bluhme menat, behöft på konferensen omnämna representationens uttalanden. I Danmark har det konstitutionela lifvet utvecklat sig längsamt; landet har ej halt det egentliga parlamentariska systemet; nationen har alltid mottagit den minister konungen vit den och derigenom undgått de stridigheter, som förintat andra länders unga konstitutionela lif. Och sammanslutningen emellan konungen och hans ministrar var al den största betydelse. Tal. hade vid årets början åtagit sig att bilda ett nytt kabinett, då han, i motsats mot de andra ministrarne, trodde sig kunna gå in på konungens vilkor. Ian hade menat, att man ännu borde söka bevara freden. Det hade då varit ett gemensamt aftal att hålla krigsministern utanför krisen, och man hade förmått Lumbye att gå öfver i talarens minister, på samma sätt som han sjelf nu förmått Lätken till att för flottans skull gå in i Bluhmes kabinett. Vid besättandet af utrikesministeren sökte han att finna en man, som rätt kunde leda underhandlingarne med Tyskland, som i botten kände förhållandena i Berlin samt var aktad för sin rättskaslenshet och duglighet. Till minister för Slesvig hade han sökt en man, som hade tyskarnes förtroeude. Det hade ju hos andra af de män som styrt Slesvig varit liksom en viss dansk bakgrund; Johannsen hade deremot snarare en viss tysk bakgrund. Hela Europas ställning hade nu senare varit he ogynnsam, splittrade som Frankrike och England v rit genom den polska angelägenheten och Frankrikes kongressförslag. Vi gingo in på bemedling under hvilken form som helst, kongress eller konferens, för att icke stöta Frankrike. Men detta ledde ej till något. Efter Englands uppfordran gingo vi då vidare, lolvade att föreslå afskaffandet af November-försa ningen, mot det att mun samtidigt ville bestämma uppfattningen af 1851—52 års öfverenskommelser, hvarigenom en ny ordning kunde möjliggöras. Tyskland antog icke förslaget, och kriget kom nu, såsom alla erkände, utan vär skull. Viantogo så Englands konferensförslag, då vi sågo att det understöddes af Frankrike. Konferensens historia var lika sorglig AE DESERT ——