nie vi skulle ha emellan Aabenraa och Tondern. Kegeringen hade rådt konungen att neka sitt bifall härill. Ganska visst hade man hoppats på Englands materiela hjelp till följe af hvad som berättades af de män, hvilka bäst kunde bedömma de engelska förhällandena. Man hade tagit fel, och dermed voro utsigterna till europeisk hjelp uttömda. Tal. hade nu med glådje mottagit konungens anmodan om att ingifva sin dimission. Det var kanhända värdigare att underhandlingarne om fred öppnades af en ny minister, och det var äfven konungens önskan att pröfva nya män. Tal. visste att konseljpresidenten ogerna och blott genom att tvinga sig, för landets skull påtog sig styrelsen, och han skulle visa denna sin uppfattning i alla personliga frågor. Men ban kunde likväl icke finna, att det fanns grund för att förtiga representationens öfvertygelse. Man hade ej på fredskongressen af något uttalande kunnat bestämdt sluta till hvad regeringens mening varit, ty man eger här i landet icke det rena parlamentariska systemet. leken gång om den afgående ministeren hade man kunnat göra dylika slutsatser. Tal. fann icke ställningen förtviflad, blott man icke först gifver sig sjelf 101 rad. Om än preussiska fanor vajade från K penhams torn, om än hären måste följa dem, vore dock ej ställningen förtviflad, så länge blott folket sjelf ville lefva. Och man hade ännu ej hunnit så långt att vi borde söka fred till hvad pris som helst. Hufvudstaden är ännu icke tagen, och tillochmed dess intagande vore icke så oerhördt. Man behöfde blott taga till exempel Paris, Wien och Berlin. Och likväl ville ej talaren förutsatta denna eventualitet. Sådan danska nationen är, utan att ännu ha utvecklat full sjelfverksamhet och sjelfkänsla, ville talaren framställa ännu en förutsättning under hvilken man borde söka fred till hvarje pris. Det vore om den fiendtliga flottan vore herre i danska farvattnen. Han ville visst ej antaga, att den skulle komma — det var åtminstone ej utsigt dertill då han var minister, hvilket ju ej var länge sedan —, men komme den, kunde det här hända henne mycket. Vore dock danska flottan icke längre herre i danska farvatten, då kunde det vara skäl att söka fred till hvarje pris. Nu tunnes icke — och säkert icke heller efter konseljpresidentens mening — något skäl dertill. Och dessförinnan borde riksrådet höras. Finge Danmark personalunion borde man kanhända bedja konungen välja, antingen att regera öfver Slesvigholstein eller öfver konungariket. (Hör! hör! hör!). Regeringen kunde likväl måhända utsätta honom för att förlora båda delarne. Det funnes den fördelen med en personalunion sådan som Norges med Sverige. att vår egen konung skulle endast ha litet att säga i afseende på våra bröder i Slesvig. Men om man nu på förhand träffade åtgärder till detta ändamål, huru skulle ej hatets lågor uppväckas mot konungen, då det tyska elementet, utan att han kunde hindra det, undertryckte Slesvig, utrotade det danska språket o. 8. v. En absolut monark skulle kunna smälta tillsammans de olika delarne och åstadkomma en viss enhet; men Slesvigholstein skulle bli en konstitutionel stat, ty just i ofria land, som Preussen, blifver friheten ofta exportartikel. Det skulle således inom konungariket blott bli strid och oenighet. Talaren ansåg icke den vigtigaste punkten i adressen ligga i dess begynnelse, i fordran på en fristatsförfattning; han lade mera vigt på att allt som vore danskt förblefve odeladt, förblefve i en och samma konstitutionela förbindelse. Monarkiens integritet hade nu dessvärre blifvit tillintetgjord — ett Slesvigholstein med personalunion vore icke ens on skugga deraf; men nu då hela Europa, tillochmed det land som talat till konung Fredrik om att vara bound by honour, har gått ifrån sin egen frivilliga underskrift, nu vore danska folkets integritet för talaren det vigtigaste och högsta. Han satte icke friheten högst, ehuru han hela sitt lif arbetat derför och visste hvad det ville säga att utplåna ett helt lifs verk: han måste göra detta mer då det var fråga om att välja emellan dei danska folkets integritet och dess frihet. Ginge de: danska Slesvig ån i tyska förbundet, då ville han, om valet berodde på honom, gå med det och dela dess öden. — Gud gifve, slutade Tal., den nya ministeren välsignelse till dess värf och låte den få erfara större lycka samt färre förödmjukelser och motgångar än den gamla (Hör! hör!). Efter Monrad talade Birkedal och Bille; den sistnämnde höll sig mest till förhållandet mellan Danmark och de främmande makterna, samt yttrade särskilt ang. ställningen till Sverige-Norge: Ännu blott en anmärkning om Sverige-Norge. Han önskade, att upplysningar blefve lemnade om de förhandlingar, som förts ang. försvarsförbundet. Att det brustit hade varit ett svårt slag för Danmark, ej allenast derföre att derigenom de broderlighetsband pönderslitits, som under många år knutits ej allenast af studenter, utan älven al statsmän och konungar. Innan hanen gol en enda gång, voro löftena glömda, förnekade (?), och det fria svenska folket kan ej hänvisa oss till gåfvor och folkmöten, ty det skulle haft makt att genomdrifva sin vilja, om det icke delat regeringens åsigter. Han kunde förstå mycket, men hvad han ej fattade, det var, med hvad ansigte Manderstrom kunnat: säga, att det var författningen af d. 18 nov., som förmått svenska regeringen att träda tillbaka. Men äfven sedan försvarsförbundet uppgifvits, hade Sverige-Norge oupphörligt gäckat oss genom sin rustning, sin sammandragning af krigsfartyg under vapenhvilan o. d. Det var honom ytterst pinsami att nödgas uttala det, men Tscherning hade verkligen haft rätt, då han på sin tid förklarade, att Sverige förde oss på halis. Det hade oupphörligt uppmuntrat oss att gå fram på den väg vi löljt, och då kriget kom, lemnade det oss i sticket. Monrad upplyste, att Sverige-Norge ej fört honom på hal is, utan ständigt visat fullkomlig öppenhet i afseende på rustningarne och dess öfriga uppträdande. Under debatten i tisdags tackade Fischer Monrad för det mod han dagen förut visat, genom att påpeka utvägar, som det behötdes resignation för att antaga, och begagnade dessa som skill att yttra sig mot adressen. Denna tinker sig valet mellan ett territorielt afträdande och ett Slesvigholstein i monarkien; men det senare har aldrig förelegat som ett alternativ och kunde derföre icke antagas al regeringen. Viborg talade för en adress, men önskade, att förslaget skulle bli något ändradt. Winther var emot hvarje adress, derföre att det finnes så få slesvigare närvarande och det hufvudsakligen gäller Slesvig; adressen fäster dessutom icke afseende vid dat oenom ministerskiftet framkomna uttalan