Göteborgsposten – 16 juli 1864, sida 1

se EW.qh:wwW — har tillsandt oss följande qväde i den högre stilen: Till M:II Wilhelmina Gelhaar. Du hulda sångarinna, Du ljufva näktergal, Far fort att segrar vinna, Sjung ljuft om fröjd, om qval. När sången herrligt klingar Lyfts själen fri och glad På konstens örnavingar Far jublande åstad! Framåt att skörda ära! Framåt att målet nå! Kan konstnärn mer begära: Än hjertans hyllning fa? Jo lite till, sa Schantzen, och så tycka väl både konstnärinnor och konstnärer i våra dagar, och det lär väl ingen heller förtänka dem. Det vore högeligen önskligt om hr Elsforss vid sitt besök härstädes kunde komma att göras en lika angenäm ertarenhet. Måhända kunna kanske de båda magneter, hvilka han medför nemligen, vår välbekante Dahl qvist och hans af stockholmspressen på det varmaste lofordade, unga dotter, bidraga till att fylla salongen. Det vore sannerligen icke för mycket, när man betänker huru inställsam hr Elflors visade sig under sin förra sejour. En farlig medtäflare torde dock Trädgårdsföreningen blifva, hvarest de vackra attnarne, redan förut lockande att vistas ute i den fria naturen, komma att ytterligare vinna i behag, genom de konserter, hvilka under anförande af skarpskytte-musikkårens skicklige instruktör, hr Hassellöf, hvarje afton från och med i dag utföras af en sextett af Westgöta regemente. Nästa vecka (varen barmhertiga Johanna, Magdalena, Christina etc.!) torde äfven en början komma att göras med musiks utförande af samma sextett, mellan kl. 3—4 e. m., den tid då en intöding vanligen mellan middagsmåltiden och affärerna njuter sitt dolce far niente vid en kopp kaffe, en cigarr och la petite verre (mycket petite förstås h) I går på morgonen uppdrogs ur den s. k. Kapuniergratven i Vestra Haga liket af skomakaren Berglunds son, hvilken varit saknad i hemmet sedan i Onsdags vid middagstiden. Gossen, som var på 7:de året, har antagligen under lek fallit i grafven och omkommit. Detta är tredje gången under loppet at 1!, år, som olyckshändelser, hvilka slutats med döden, timat å 1 nnde ställe, oberäknadt de många, då man i tid hunnit varsna faran och räddat de små gynnarne från att drunkna. Det tyckes derföre som borde man af rent menskligt intresse gå i författning om att något slags stängsel uppsattes tätt invid kanten at denna graf, 1 ordets egentliga be märkelse, och tillräckligt nära att icke tillå ta någon gångstig deremellan och den farliga kanalen samt tillräckligt högt och bastant för att icke tillåta något klättrande ötver detsamma. Denna kanal ärvy som bekant, omgifven af arbetarebostäder på ömse sidor, hvilka bebos af föräldrar, som äro absolut förhindrade att egna de mindre barnen en så noga tillsyn, som ett så lifsfarligt grannskap i sjelfva verket kräfver. Bäst vore måhända, om det läte sig göra, att grafven helt och hållet igenfylldes, enär under de heta sommardagarne från det dyiga, grönaktiga vattnet en illaluktande och förpestande ånga uppstiger, hvilken ingalunda, i sanitärt hänseende, kan vara annat än högst ohelsosam. Den nordiska gudasagan förtäljer att Odin hade ett skepp benämndt Skidbladner, hvilket var så beqvämt konstrueradt att det helt ledigt kunde vikas ihop och stoppas i byxfickan — om man n. b. antager att den enögde guden var försedd med dylika plagg. I dessa w——! semm—— ens FJ