Göteborgsposten – 15 juli 1864, sida 1

AAA —T— — sig på det europeiska samhällets djup, ocl eger man en blick, nog skarp, och ett hjerta nog ädelt, att i dessa spåra något annat iu enstaka utbrott af några maktlystna demago gers och hjernsjuka fantasters hugskott, skal man svårligen kunna undgå att tillerkänn: dem ett visst inre sammanhang och ett föf dem alla gemensamt mål. Och hvilket är di detta? Hvarthän syfta de, alla dessa rörelser Jo, att nedlägga en kraftig protest mot de förruttnade och förbrukade af medeltidens samhällsformer och dess isoleringsystem isynnerhet. Chacun chez soi, chacun pour soi — det var just som man tänkte och handlade under denna tid. Denna grundsats har dock den nya tiden ej velat adoptera. Dennas målsmän talade visserligen högt om menniskans rättigheter, men de talade äfven om hennes skyldigheter. — Den i hennes natur nedlagda gemensamhetsdriften sökte de att väcka til lif och medvetenhet, ty medelst denna ville de gifva tidsandan en ny riktning. De talade om arbetets ära och arbetets rätt, om dess gemensamhet och förnuftsenliga fördelning. Undrande lyssnade menniskorne till de nya lärorna, men snart funno de genklang i tusende bröst, och med ungdomlig hänförelse började man med uppförandet af den nya samhällsbyggnaden En ädel itver att, hvar i sin mån, draga ett strå till det stora arbetet hade trädt i stället för den förra tillbakadragenheten. Man var villigare att erkänna, att hvarJe individ hade en verld utom snäckans trånga skal, och att det fanns en tid bortom nuets inskränkta horisont. Under sådana inflytelser kände den nya tiden sin myndighetsålder nalkas, och ropen på sjelfstyrelse, på att sjelt få taga sina angelägenheter om hand, i början svaga och enstaka, blefvo alltmera trängande och oatvisliga. Man drog dagens tunga och hetta, men man ville också, åtminstone delvis, bestämma öfver sitt öde. Man ville visserligen ha en stark hand vid rodret, men äran af att hafva styrt det stora statsskeppet lyckligt genom bränningen, den ville man ej ensamt tillerkänna den högsta statsmakten, ty anförarn vinner icke slaget ensam, de djupa leder göra det åt honom. Då svaret blef ett -bleklagdt nej från de makteg ndes sida, organiserade man sig snart till sällskaper och föreningar, hvilkas syfte var att inom sig diskutera dagens frågor, delgifva hvarandra sina klagomål, sina farhågor och förhoppningar. Att de flesta regeringar skulle betrakta dessa associationer med sneda blickar, var naturligt, och det var. endast, i de länder, hvilkas författning var en reflex af folkviljan, som de, på samma gång som de tolererades, äfven blefvo båda oskadliga och oskyldiga. Så hos oss. Afven här uttalade sig behofvet att tänka och tala fritt och att handla med fullkomlig frihet, så länge man derigenom ej förnärmade andras rätt, eller med andra ord: att vara hel menniska. I vårt land fick detta behof sin organ uti de sällskaper, som man, i parentes sagdt, gilvit den nog tarfliga benämningen hushållningssällskaper. Utan tvifvel förtjenade blott denna benämning ett kapitel för sig, säsom ett af de många bevisen på att det fjeskande devouementets och servila nitets tjenstandar alltid äro på sin post. Ropen om ett organ för behandlingen af kommunens angelägenheter och för utbyte at åsigter och meddelande af erfarenheter rörande våra modernäringar blefvo alltför högljudda för att kunna nedtystas; den frågan kunde ej skjutas åsido, och då upprann i någon hjerna den huminösa idåen, att man borde taga denna menlösa benämning just såsom en skylt för RSNNNNNNK————XX——————-——————X--— —————