Göteborgsposten – 13 juli 1864, sida 1

ikhet med den stad, som ligger på ett högt berg?; — detta vore väl mycket begärdt, isynnerhet om man behagar taga de lokala örhällandena med i betraktande. Men jernvägen har här, som öfverallt, uträttat underver Den har visserligen icke bidragit att öka vår handel och industri, utan snarare vertom, i enlighet med den bekanta naturagen, att en jernbanas ändpunkter suger till sig den industriella musten från de närmast iggande punkterna. Malmö blef den stora, Jocka spindeln och Lund en af de stackars flugorna, som fastnat 1 nätet. Följderna af denna lag visade sig snart deruti, att icke så få af våra mindre handlande och handtverkare slogo vantarne i bordet, togo sitt pick och pack, och begåtvo sig, tyllda af rättmätig afsky mot Malmö, åt motsatta hållet — uppåt, till den sist färdiga stationen, hvarest vanligen ett elemert lit uppblomstrade, hvilket räckte ungelär till dess närmaste station blifvit färdig, hvarefter rörelsen naturligtvis flyttade sig dit; men Lundaboarne voro envisa och flyttade med, så att i närvarande stund befinner sig en del af Lunds borgerskap midt upp i Smålands urskogar, derstädes utbredande Lundensisk bildning, civilisation och företagsamhetsanda. Men till ersättning för denna förlust började den rika och högttörnäma skånska adeln att strömma in till Lund. Man köper hus, sätter sina barn i vår berömda skola, håller ett litet hof i lugn och ro, och befinner sig emellertid i Skånes medelpunkt, hvarifrån man, utan vidare bräk, medelst de hvarandra snart i alla riktningar korsande jernbanorna, kan försätta sig till hvilken af de öfriga punkterna man behagar. Noblessen tycks befinna sig väl, och staden börjar redan, i mer än ett alseende, att förnimma den välgörande inflytelsen af dess närvaro. Med ett ord sagdt: Lund sträfvar till att blifva en af Skånes centralpunkter; och till hvilken grad anspråken i detta atseende på senare tider vuxit, derom vittnar ett samtal, hvartill vi häromdagen, i en jernbanekupåe, lyckades blifva åhörare. Dispyten fördes mellan en patriotisk Malmö-bo och en icke mindre palriotisk Lundensare angående de respektive städernas företräden. Malmö är en stad, påstod Malmöbon med en alldeles olidlig ötverlägsenhet, i akt och mening att med ens afklippa alla vidare diskurser. Lund är en hufvudstad!, svarade den andre mycket lakoniskt. Men Malmö är en handelsstad. Ja visst, intöll ILundabon; men ingen handel utan pengar, och hvarifrän får ni dessa? Från oss; vi ha sju stora penninge-inrättningar, hvaribland tre sparbankar, Filialoch IIpoteksbanken!. Men Malmö ... Malmö är bara en hamn till Lund, och den är dålig nog för resten, afbröt den andre temligen spetsigt; nu var det hans tur att visa ölverlägsenheten. Ni har Landshötdinge-embetet, det är sannt, och det kan vara godt nog at er?, fortsätter Lundabon; men vi ha Universitetet, 400 studenter och 500 skölpojkar; och så ha vi kommunalbestyrelsen, som man far söka maken till — professorer i stadstullmäktige, professorer ooh lektorer i Drätselkammaren, i sattigvårdsoch skolstyrelsen. Betrakta blott våra nya gator, våra anläggningar, värt gasverk och våra rännstenar — ötverallt professorer! — sör att icke tala om våra skarpskyttar, vår frisinnade press och våra — blitvande — renliga slagtare-butiker etter Köpenhamns-mönster. Sa ha vi 18 prestenkor bara i Thomegap I), och Domkyrka och Länslasarett och två konsistorier och tre promenader och hästmarknader och Rector magnisicus ... )a, och så ha 7) En stadsdel i Lund.