Göteborg d. 12 Juli 1564. Ryssland och Europa. Under det åtskilliga organer, hvilka satt på sin fana freden framför allt, sträfvat att på allt upptänkligt sätt nedtrycka den stämning af entusiasm för Danmarks sak, som i stridens början var så nära att utbryta, emedan vår allmänhet instinktlikt kände, att här gällde det intressen, hvilka voro desamma som våra egna, och tyvärr lyckats för mycket i denna sak, hufvudsakligen derföre att dertill äfven anslutit sig en minister, som förut för åtskilliga liberala inre reformers skull understödts af de liberala inom pressen och dermed äfven upphöjts på en stolt piedestal inom den allmänna opinionen, — under detta ha flera månader gått till ända, hvilka flitigt begagnats at den ryska politiken, och med fördel, i dess syften. Det finnes bestämdt ingen svensk organ, ej ens vår kollega på platsen, som skulle vilja förneka, att den ryska politiken är tör oss den farligaste af allt — kanske näst vår egen säkerhetssömn. För att emellertid förjaga denna och visa, huru ihärdigt den östra grannen fortgår i sina planer och vet att tillgodogöra sig hvarje den minsta faute, som hans antagonister begå, behöfva vi endast i några allmänna drag uppgöra en teckning af de senaste händelserna i Europa. Det första resultat, hvartill vi genom en sådan betraktelse komma, är bestörtning ötver vår egen till minimum förda vanmakt, öfver den fruktade grannens hotande ställning och i allmänhet öfver den reaktionära anda, som satt sig vid styret i Europa, utan någon verkligt lofvande utsigt till att åter bli sparkad derifrån. Efter kejsar Nicolai tid var Ryssland sjunket i sin ställning till utlandet, och de inre söndringselementerna arbetade itrigare än någonsin på dess upplösning. De revolutionära partierna höjde allt högre hufvudet och mer än en man med politisk skarpblick sade, UMEA UDDEN OSA BORSTA AUT ETERN ÄÄ—