Göteborgsposten – 11 juli 1864, sida 1

på vägen? Jag har skrifvit till honom och bedt honom komma tåget till mötes. — Nej, sir, jag såg inte tillen, svarade Dobson. Har ni lust att fara med omnibusen, sir? — den går tom tillbaka. — Nej, tack, svarade mr Carlton litet sarkastiskt. Ni höll en gång på att skaka mig till gelå, och jag ämnar icke låta er göra det en annan gäng. — Det var ionan jag visste hvem ni var, sir. Jag skakar inte herrskap. Jag kör varsamt, när sadant folk är i omnibusen. — Den kan tro er som vill. Om min vagn icke kommer snart så går jag. — Dobson, som märkte, att hau icke hade utsigt att få någon passagerare, piskade sina håstar och körde hemåt med hatten hoppande upp och ner och omnibusen flygande framför honom. Klockan fattades tio minuter i sju, och mrs Smith visste, att det var nu, som hon skulle köpa sin biljett. Hon lade den lefvande packan så nåra ryggen at den breda soffan som möjligt och gick att skaffa sig en biljett. Mr Carlton gick åter in alltjemt hvisslande, då ett mutt, svagt skrik kom från soffan. Det kom honom att stanna och upphöra med hvisslingen. Han stod och såg på soffan, undrande om hans öron bedragit honom. Skriket upprepades. — Kors, jag tror minsann, att der är ett barn. (Forts.)