Göteborgsposten – 11 juli 1864, sida 1

ut att vara yngre än han var, då han torde varit tjugosju eller tjugoåtta år. Hans hår och hy voro ljusa, hans ögon ljusblå och hans anletsdag regelbundna. Utseendet var fördelaktigt men utomordentligt kallt och stelt, och det låg något i de tunna och hårdt sammanpressade läpparnes uttryck, som misshagade mänga. På det hela såg han ut som en ganska distingerad gentleman. Då han märkte att någon satt der i halfmörkret — ty stationens väntningssalar voro vanligen icke upplysta om Söndagsaftnarne — lyfte han hastigt på hatten och gick direkte till utgångsdörren och ställde sig i den och såg ut öfver vägen. Han såg intet annat än omnibusen, som höll tätt utanför med ännu rykande hästar. — Taylor, sade mr Carlton, då jernvägstjenstemannen kom ut hvisslande och tog en allmän öfversigt af allt utanför förmodligen emedan han ej hade annat att göra, Taylor, vet ni om min uppassare varit här med vagnen? — Nej, sir, jag har inte sett till honom, men det är bara fem minuter, som stationen varit öppen. Mr Carlton gick åter in i rummet och såg skarpt på den medelåldriga qvinnan, som satt der. Hon egnade honom ingen uppmärksamhet, gäsande som hon var af harm. Det var så mörkt, att de ej kunde urskilja hvarandras anletsdrag, och då de ej kände hvarandra, gjorde det dem detsamma. Han gick tillbaka till dörren, lutade sig mot den och stirrade på vägen till Södra Wennock, hvisslande sakta. — Dobson, ropade han, när omnibuskusken kom utt se efter sina tåliga hästar, såg ni min betjent någonstädes