Göteborgsposten – 9 juli 1864, sida 2

temligen längt, svart skägg på yttersta hakspetsen, illa klädd men vridande kroppen i gentila bågrörelser. — Enkan Nordblom är ej här, blott jag, forklarar mannen. — Jaså. Ni äro angifna för att ha fört oljud och varit druckna på Breda vägen. — Jaha, det är alldeles riktigt, men icke jag, klarar skomakaregesällen hr Gustaf Nordblom med ärdig hållning. — Huru förhöll sig saken då? — Jo orsaken var den, att enkan Nordblom, min svägerska, hos hvilken jag arbetar, är skyldig mig daler och 2 sk. Jag bad henne då så vackert att ge mig 24 sk. ÅAnna lilla, så jag, får jag 24 killingk. — Ne-ej? — och härvid härmade den tilltalade enkans snäfva ton och ätbörder, — Åpengar det finns inte. — Nåå tänkte jag, fortfor vår skomakare, det gör detsamma då, fastän jag vet att hon har pengar, och jag har att fordra åtta daler och 2 skilling. Men i detsamma tog hon ett par känger från hyllan, kastade dem på disken till mig och sade, Tag dem och sälj dem samt gör dig betald.s Jag gick ut med kängerna under armen, men hade inte hunnit långt då hon kom springande efter mig, var ovettig och ropade: Tag fast honom, ty han har stulit dem. Vu frågar jag nådige hr polisborgmästaren, var detta ätt det? Och nu bör jag ödmjukeligen få slippa ifrån min svägerska. — Nordblom nekar således till att ha varit full och fört oljud. — Ja. — Då skola vi höra vittnen om åtta dar, och enkan Nordblom inkallas till dess. — Ja-a, för hon är ett odjur. Det upplystes att både svåger och svägerska ha en mycket utvecklad smak för bränvin. — — — ä5a