Göteborgsposten – 9 juli 1864, sida 1

alla nedlagdt i menniskonaturen ett begär att vara glad med den glade, ty som det heter i den bekanta kupletten: Menskan måste roa sig! Vårt samhälle och måhända ännu mera enskilta välgörare inom detsamma ha på ett ädelt och storartadt sätt sörjt för de mindre bemedlade klassernas förkofran i materielt och intellektuelt hänseende. Måtte den tid icke vara alltför afligsen då man på allvar söker att bereda dem tillräckliga och med tidens fordringar öfverensstämmande lokaler, der de må kunna ega tillfälle att få njuta af anständiga, passande och billiga förströelser. Helt säkert skall krogarnes till kropp och själ försoffade befolkning då i betydlig mån blitva minskad och detta på ett enklare och behagligare sätt än som kan åstadkommas genom äfven de strängaste polisförbud. Men — våra socialistiska funderingar ha kommit oss att alldeles glömma Söndagen och dess förströelser. Första afdelningen af den stora luftseglingsföreställningen slutade skäligen snöpligt, enär den första balongen vid uppblåsningen fattade eld och visserligen uppgick i luften, men olyckligtvis endast i rökform. Den andra afdelningen hoppas vi försiggick under bättre auspicier. Klockan hade nemligen blifvit 28 och man måste skynda till Nya Teatern för att icke gå miste om något af programmet. Vi antaga dock att den ofta berörde akrobaten lyckades i både sin uppoch nedkomst äfvensom att representationsgifvaren måtte ha funnit det förra på tillställningen. Och nu till Nya Teatern och dess intressanta företeelser. Vare det långt ifrån oss att vilja göra någon efterskörd af det retoriska blomsterregn, hvarmed hrr recensenter ex professo öfverhöljt de älskliga artisterna, men hvem instämmer väl icke deruti att sedan man tillräckligt blifvit bekant med den tyska sången och dess idkare, det isanning är ljufligt att höra sång, föredragen på det mjuka, melodiska och behagliga sätt, hvilket utgör grundtonen i våra nordiska sångerskors och sångares skaplynne. Hvem föredrager icke t. ex. framför hvilken bravuraria som helst af äfven den mest rafflande ÅHeldentenor, den täcka romansen Ur hennes blåa ögonpar sjungen så som vi i Söndags och igår hört den sjungas. Vi ha hört uppgifvas att sällskapet torde komma att qvarstanna härstädes till d. 25 d:s, en nyhet som säkerligen skall blifva särdeles välkommen för Göteborgs musikaliska publik. Under loppet af nästa vecka ha vi att förvänta Barberaren i Sevilla, der mill Gelhaar som Bosina och hr Arnoldsson som grefve Almaviva inneha sina favoritroller. Igår uppträdde för sista gången de täcka och graciösa dansöserna, systrarne Healey. Man har anmärkt att dessa artister vid sitt första uppträdande i tisdags icke slogo an så mycket som man hade väntat, men skälet dertill var ganska enkelt. Det ligger nemligen i deras dans någonting luftigt, så himmelsvidt skiljdt från till exempel en signora S:t Louins eller demoiselle Griegels bastanta dans med eko från teatergolfvet, eller en Alexandra Caliholitis lindrigast sagdt tvetydiga mimik, att publiken i början icke riktigt kände igen sig. Men snart nog lärde den att beundra den utmärkta smidighet och vighet, parad med det mest okonstlade behag, hvilken besitte: af de båda systrarne, och hvilken gör att de svåraste och mest invecklade pas af dem utföras med den största lätthet och utan att man kan skönja ett spår af den minsta ansträngning. Det ligger i deras dans mycket som påminner om Juliette Price. Af de utförda dansnumren torde den i mimiskt-plastikt hänseende förträffliga Pas derdenxien ur lomsterfesten och den karakteristiska Tarantellan mest ha slagit an. Publikens förtjusning ha också under de 2:ne sista aftnarne varit i starkt stigande. Trots det särdeles vackra och sommarlika vädret och den mer än tropiska hettan i teatersalongen, har densamma dock varit nära nog fullsatt under veckan, ett mer än tillräckligt bevis på belåtenheten hos publiken. Nu sedan orkestern blifvit behörigen förstärkt återstår heller intet att önska, om icke möjligen att körerna vore något mera manoch qvinnostarka. Tills dato ha de nog starkt påminnt om v. d. Ostenska perioden, bedröflig i åminnelse. Å andra sidan kunna åter pretentionerna icke vara så stora, då man lätteligen inser svårigheterna och omkostnaderna vid att för en så kort tid som den, under hvilken våra artister från hufvudstaden göra sin trip i landsorten, medföra en körpersonal tillräckligt stor och motsvarande alla fordringar. Emellertid torde denna deras sejour ha ingifvit en billig önskan hos hvar och en, att det nya s. k. Gandeliusska sällskapet, hvilket hitväntas i höst, måtte, hvad solosången beträffar, kunna prestera lika njutningsrika aftnar, som nu varit fallet. Horisonten för nästa operasäsong, som i detta afseende hittills varit mycket klar ——— rem m sm m sm. — —— — —— —