Göteborgsposten – 5 juli 1864, sida 2

arne icke skickliga! Men mrs Crane afböjde all ytterligare diskussion. — Kanske behöfver jag hvarken den ene eller andre. Jag känner mig nu bättre. Kanske jag får svfvu litet om ni lemna mig ensam. De ordnade dynorna kring henne på det beqvämaste och gingo ned. Nu började ett samtal, som var till hälften en tvist. Judith förebrådde mrs Gould hennes barnsliga feghet, och denne senare svarade, att folk kunde icke rå för att de voro födda rädda. Under det denna konversation pågick hördes ett rop ofvanifrån, och Judith skyndade upp. Mrs Gould följde långsamt och mötte flickan, som kom hastigt ned igen och närmade sig förstugudörren. — En af herrarne Grey måste ovilkorligen hit, sade hon, i de hon gick förbi; hon är mycket värre. — Men Judy, hör på, sade enkan. Hvem skall ansvara föret. Hon säger att hon inte vill ha Greyarne, och så får jag kanske sjelf betala dem. — Prat! genmälte Judith. Jag skulle inte vilja tala om pengar, der en medmenniskas lif är i fara. Gå upp till henne; det kan ni väl åtminstone göra. Judith skyndade ut på gatan. De begge bröderna bodde i hus som lågo bredvid hvarandra på halfva vägen mellan mrs Goulds och det röda lejonet. Mr John, vanligen kallad mr Grey, bodde i det största huset, hvari apoteket och laboratoriet var beläget, och mr Stephen, den yngre brodren, i det lilla, som låg bredvid. Mr Stephen hade gift sig vid tjugoctt års ålder, och det fattades honom