Göteborgsposten – 5 juli 1864, sida 2

Fran Utlandet. Högst vigtiga underrättelser ingå från Amerika, der den stora kampen med hvarje dag synes rycka den afgörande stunden, sitt slut, närmare. Den omätliga betydelse, hvaraf dessa omständigheter kunna bli för ställningen äfven här i Europa, gör det till en pligt för en och hvar att närmare följa utvecklingens gång på andra sidan Atlanten. England, som här i Europa drifvit med allmänna meningen ett fördömelsevärdt spegelfäkteri, hvilket redan haft sådana resultater som blodsscenerna i Polen och d:o i Danmark, och Gud vet hvilka flera som kunna följa, har äfven på sitt samvete att hafva sökt vilseföra allmänheten i afseende på den verkliga ställningen i Amerika. Man kan hysa olika åsigter om hvilken väg, som kunde förmånligast leda till slafveriets upphäfvande, och i detta fall ha vi varit af den, att vi ansett en mäktig Union skola tolerera slafveriet, då deremot de sjelfständiga Sydstaterna skulle vara för svaga att motstå tryckningen från såväl Norden som Europa, isynnerhet som slafarbetets bestånd kräfver ständigt nya jordterränger och derföre måste utbreda sig, men deruti nu förhindrats genom Mexicos ställande under franskt förmynderskap. Utan förmåga att utvidga sig, skulle Sydstaterna tvingas till rationel jordbruksskötsel, för att upphjelpa den utsugade jorden och göra den åter gifvande; med ett rationelt jordbruk kan ej slafarbetet förenas, det är dertill för dyrt, och sålunda kunde ju möjlighet funnits för handen, att slafveriet som en skadlig institution upphört af sig sjelf och blifvit efter främmande påtryckning formligen upphäfdt genom lagens bokstaf, utan att de ofantliga uppoffringar i menniskolif och egendom behöft göras, som händelserna nu kräft. Vi ha alltid varit af den åsigten, att de gemensamma intressena sedan skulle snart åter sammangjuta med hvarandra de samma språk talande befolkningarne i Norden och Södern och åter göra dem till ett, triheten till gagn och dess verk til! välsignelse. Men