Göteborgsposten – 5 juli 1864, sida 1

— — —— många och lysande prof. De lifliga bisallsoch lefverop, hvilka åtföljde denna skål gåfvo ett ojälvaktigt bevis på att talaren härmed uttryckt samtliga nårvarandes innerliga äsigter. Hr. J. J. Dickson vidrörde derefter hurusom det i och för jagtens rätta vård vore nödvändigt att resp. husmödrar noga iakttoge att icke under den förbjudna tiden inköpa något slags vildt och lade dem ibland de närvarande, hvilka voro familjetäder allvarligen på hjertat att hvar och en i sin stad verka tör detta goda ändamål. Efter ytterligare diverse tal och skålar åtskiljdes sällskapet efter en i allo angenämt tillbragt dag, från hvilken man med säkerhet torde kunna hoppas att Göteborgs Jagtsällskap kan räkna en ny och fruktbärande tera. Svenska frivilliga lära, enligt tyska uppgifter, till ej obetydligt antal hafva tilltångatagits på Als, de flesta tillhörande 18:de regementet, hvilket blifvit starkt åtgånget. Dock torde den tyska notisen om 400 trivilligas fall tåla vid ansenlig afprutning. Bland de tillrångatagna frivilliga officerarne nämna tyska tidningar nu löjtn. Kihlman, hlinteberg och Ekeroth. Bland de svenskar, hvilka såsom menige soldater tjenstgjorde i danska armeen på Als, nämner Jönköpingsbladets Köpenhamns-korrespondent följande: M. Ostervall, J. O. Reiner, C. A. Hultqvist, G. Bogren, J. A. Lötqvist, W. Holmgren, C. Forssman, C. J. H. Johanson, G. Dahlgren, S. A. Andersson och M. Andersson. Vi kunna ej underlåta att gifva uttryck åt den allmänna förvåning man här rönt öfver den brist på vaksamhet danskarne visat, då de kunnat låta tyska trupperna så lätt utföra öfvergången till Als och med så jemförelsevis ringa förlust (angifven till högst 400 man) bemäktiga sig denna ö, fastän deras styrka ej var så synnerligt ötverlägsen. Denna förvåning har sedan blandats med smärta vid underrättelsens ingående om den stora manspillan af svenska frivilliga. Vi äro för uppriktigt Danmarks vänner, att icke hoppas och önska, det danska befälet skall kunna afgifva en tillfredsställande redogörelse för huru detsamma gått tillväga, på det icke vännerna af tadel må erhålla för mycket vatten på sin qvaru. Det är dessutom antagligt, att danska folket skall sjelft begära den redogörelse det eger rätt att fordra och bör fordra. Från Manchester skrifver vår korresp. under d. 1 Juli: Måndagen d. 27 Juni, den med så mycken spänning icke allenast i England utan hela Europa väntade dagen, då lord Palmerston skulle intör parlamentet tillkännagifva krig eller fred och på samma gång troligen Danmarks tillkommande öde, denna dag randades, man var fullt och fast öfvertygad om, att England icke kunde underlåta att aktivt uppträda till Danmarks försvar, ja, sjeltva de här bosatta tyskarne trodde sig innan dagens slut vara fiender i landet. Men beräkningarne slogo felt, engelska regeringen drog sig fegt tillbaka i detta afgörande ögonblick, trån hvilket engelska nationen hädanefter kan datera då den upphörde att som stormakt gälla i Europa. Det är godt och väl att oppositionen med lord Derby i spetsen inom några dagar kan hafva utträngt den närvarande misteren : detta betyder icke att den nya skall törklara krig, tvärtom fred å tout prix; men då den ej bundit sig eller vidare tänker framkomma med råd, hotelser eller löften, så har den ej heller skäl att försvara sina ord med handling. Engelska folket vill icke hafva krig, och bryr sig, förundransvärdt nog, föga om Danmark (7), men det är förbittradt mot lord Russell och hans politik, och jag tror hela